Jag blir alldeles till mig. Jag ser tv-serien Normala människor som bygger på Sally Rooneys roman, och jag gråter och jag lever mig verkligen in den här historien. Den drabbar mig hårt.
Tv blir större än livet.
I 12 avsnitt är jag som uppslukad av livshistorien som spelas upp mellan Connell och Marianne. De växer upp i Sligo, som ligger norr om Dublin på Irland.
De lever i olika världar , men talar "samma språk". Connell är den snygga fotbollskillen och han borde ju bara kunna erövra världen. Men något hindrar honom, vad det är, vet han nog inte ens själv.
Marianne är den smarta ensamvargen som mobbas i skolan. De skulle egentligen inte kunna mötas - men dem gör det ändå. Och kärlek och stark attraktion väcks dem emellan. Här formas en djup vänskap, oförslitliga band och en grundläggande förståelse för varandra och med tiden även respekt och ömsinthet.
Lika barn leker inte bäst. Här är devisen, det motsatta eller snarare : Ekelöfs klassiska citat ; "botten i dig är botten i mig"....
Marianne och Connells kärleksresa möter på motstånd i stort sett hela vägen, efter romansen under gymnasiet. Långt senare, konstaterar också Connell att, åren med Marianne på gymnasiet, var hans lyckligaste ögonblick. Innan henne, visste han inte om lycka fanns.
Det är i stort sett omöjligt att skriva om Normala människor och inte låta fjantig eller dåraktig. Det är en intelligent serie , med mycket välskriven dialog och karaktärerna fördjupas och vi får som tittare även vi starka band till dem. VI delar ju deras liv i 12 avsnitt. Det känns ärligt, komplext och mycket trovärdigt, den skildrar flera bottnar i unga möter vuxenlivet.....
Marianne hamnar i destruktiva vanor och här ger serien henne tid för oss att förstå varför eller få uns av svar varför hon plågar sig själv......
Hennes kärlek Connell brottas med andra saker. Han är till synes stabil och säker, men bakom den där fasaden döljs en osäkerhet, så stark som driver på panikattacker och identitet-kris. Han får inte ihop sitt nya akademiska liv med sitt gamla liv med fotbollskillarna på puben. Vem är han? Vem vill han vara? Var hör han hemma?
Det är fascinerande att följa vändningarna för huvudkaraktärerna i den här historien. Först ser vi ju hur Marianne inte alls passar in. Några år senare är det annorlunda. Connell känner sig vilsen på högskolan. Och nu är Marianne i sitt rätta element. Omtyckt, påpasslig , självsäker och en förebild för många.... Men hur känner hon själv? Känner hon sig älskad? Eller är det bara en fasad?
Normala människor tar den romantiska genren till en ny nivå. Det trodde jag inte att jag skulle kunna skriva år 2020. Serien har förmågan att fånga ett romantiskt och vackert skimmer av ungdom och genuin kärlek. Men samtidigt finns här en realism som inte vi ser i romantiska komedier. I romantiska komedier övervinner ju kärleken allt och paret får ju varandra till slut. Här i Normala människor är saker och ting betydligt mer komplicerade från början till slut, faktiskt. Och vi kan ju ana att slutet kommer inte landa i varken sockervadd eller i ljuv musik....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar