Ser om John Hughes kultförklarade ungdomsfilm Breakfast club (1985). Det är en annan upplevelse, 35 år senare, jag är äldre, förstås och kan inte undgå hur tiden har sprungit ifrån filmen.
Judd Nelson som spelar "värstingen" är ju alldeles för gammal i rollen. Nelson var 25 år när han spelade in filmen, och han skulle spela en kille på glid på high school, en 16 åring. Det är ju noll trovärdigt. Sedan är ett annat problem att hans karaktär utstrålar homofobi och sexism. Vad finns det att tycka om med en sådan kille?
Att Molly Ringwald skulle kära ner sig i honom, är helt obegripligt. Men visst händer det ju att kvinnor faller för tölpar. Det hände 1985 och det kommer sannolikt hända imorgon.
Det blir också så väldigt märkligt; när Ally Sheedys gotare och suicidala tjej skall sminkas om och ut kommer hon med läppglans och med"tjejig" stil och Emilio Estevez sportkille får stora öron.
Ärligt talat, har jag svårt att faktiskt uppskatta Breakfast club idag. Det är skrattretande att den rankas och anses så högt som den gör i vissa sammanhang ( Empire listar den på 2:a plats över tidernas bästa tonårsfilmer).
https://www.empireonline.com/movies/features/best-teen-movies/
Det är så påfallande tydligt att det är en vuxen manlig blick som vilar över filmen och , filmen är skriver av en vuxen för vuxna - om - eh - ungdomar.
Huruvida kvarsittning förekommer i dag, låter jag vara osagt. Men det är utopisk, idiotiskt romantiskt att fyra olika individer som vet att de är schabloner inför varandra - blir polare. Det finns inte på kartan att de skulle sitta likt som i ett gruppterapi samtal och lyssna på varandras upplevelser. Det känns präktigt och tillrättalagt. Och fantastiskt vuxet. Om nu Breakfast club tillskrivs som en ungdomsfilm, för vilka ungdomar riktar den sig till?
Breakfast club visar också ett segregerat USA. Inga afroamerikaner och inga minoriteter. Bara vita ungdomar. Vi kan väl ana att Judd Nelsons karaktär har något italienskt ursprung över sig.
Jag kan räkna flera brister i den här filmen. Jag vet inte riktigt om det är bra eller mindre bra; att filmen också känns lång, lång som en - kvarsittning - kändes på 1980--talet. Jag hade mina sådana, jag också.
Anthony Michael Halls "plugghäst" är den som klarar sig bäst i ensemblen , han har utseendet och framförallt åldern , han är helt rätt i rollen, till skillnad mot Judd Nelson. Simple Minds ledmotiv, Don´t you forget about me , låter också fortfarande oerhört vital. Bästa scenerna i filmen är lite ironiskt , inte bland ungdomarna. Dessa förekommer mellan läraren (Paul Gleason) och vaktmästaren. Läraren klagar över hur eleverna har blivit bara stökigare och stökigare för varje år. Och vaktmästaren konfronterar honom direkt; nej, det är inte sant, säger han. Det är bara DU som har blivit äldre. Eleverna är lika stökiga nu som för 35 år sedan.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar