En kärlekshistoria

Fanni Metelius långfilmsdebut Hjärtat (2018) fångar mig vid allra första stund. Det är något i filmens stämning och anslag som griper tag i mig. Det känns på riktigt. Det känns väldigt trovärdigt och sant, alltsammans. Musiken sätter en viskande och atmosfärisk ton och dialogen känns inte alls regisserad i huvud taget.

Ni kanske tänker , ännu en banal kärleksfilm. Men Hjärtat är långt ifrån något slätstruket. Den står på egna ben och har vissa paralleller med Derek Cianfrances kärleksfilm Blue valentine (2010). Båda är osminkade kärleksuppgörelser , vilka inger ny luft i en sliten genre. Filmerna ställer stora frågor på sin spets om kärlekens ovisshet och makt. 

Även franska Maiwenns Förförd (2016) botaniserade i liknade område. Två unga älskade människor som inte vet vad de ska göra med sin kärlek. De älskar tydligt varann, men förmår ändå inte kunna leva ihop.

I Hjärtat ser vi alltså något liknande. Mika (spelas av Metelius själv) med fotograf-drömmar möter den stora kärleken i musikern Tesfay (Ahmed Berhan) på en folkhögskola. De flyttar sedan ihop och lever tillsammans i Stockholm. Men livet blir inte som de hoppats på.  Hur ska de kunna leva tillsammans? Vad hände med deras drömmar och vart tog deras kärlek vägen? 
TA