Regissören Sean Baker gör ingen hemlighet av att han har brittiska Ken Loach som idol. Han vill synliggöra bortglömda samhällsgrupper i ett splittrat Amerika. Florida Project berättar om trasiga människor som har en del gemensamt med vilsna karaktärer från filmer som t ex i Andrea Arnolds American honey (2016). Vissa skulle beskriva de som "White trash" , dvs., lågutbildade personer utan jobb och ambitioner med lågt kulturellt kapital om inget alls. De har fått barn tidigt och har knappt vuxit upp själva. De röker gräs för att fly ansvaret. De är vuxna barn. Amoraliska i ben och märg. De saknar hjärta och spottar mot samhället som de tycker spottar de tillbaka. Man frågar sig om vem de röstar på ett i ett kommande amerikanskt val. De är så desperata så att de begår brott för att klara av vardagen. De har förlorat sin självrespekt och i sin tur respekten för sina medmänniskor. De tänker bara så långt näsan räcker....
Är det här den amerikanska Drömmen? Är det här ett jämställt samhälle? Är det här Det Lovande Landet? Ett lilafärgat motell utanför Disneyworld, där en godhjärtad motellägare försöker hjälpa och även skydda barnen från ondo och hemskheter. Han säger ifrån, sätter gränser och regler. Han blir en slags sheriff, ofrivillig profet och fadersfigur. Han försöker ge barnen en trygghet. Men är han inte lite väl ensam i en kamp han inte riktigt kan vinna eller styra över?
Det är strålande att se Willem Dafeo, här, i en stor biroll som motellägaren Bobby Hicks. Cirkeln sluts på något sätt. Dafeo slog just igenom som den snälle soldaten Elias i Oliver Stones Plutonen (1987) och nästan 30 år senare gör han om en liknande roll. Mycket sevärt! TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar