Filmens starka livskraft

Kultur i alla dess olika yttringar kan verkligen förändra liv. Ens världssyn. Det låter som en klyscha och förmodligen är det en klyscha i mångas ögon och öron. Men jag slås av detta när jag talar med bekant som driver en lunchrestaurang i närheten av mitt jobb.

Han berättar om livet i Iran. Och han berättar om en film som har en särskild plats i hans filmhjärta. Han berättar om hur han åkte flera mil bara  för att kunna se Milos Formans Gökboet (1975) i slutet av 70-talet. Han såg filmen två gånger i sträck. Min bekant ser filmen som en allegori  av samhället. 

Sjuksköterskan som spelas av Louise Fletcher står för ordningsvakten/polisen i samhället. En myndighet som kontrollerar och håller människan i schakt.

Jack Nicholsons McMurphy blir upprorsivraren , ledaren som för frihetskampen.
Jag fascineras av min bekants tolkning av filmen. Jag förstår att Milos Formans klassiker får en helt annan dimension också, särskilt när man växt upp i ett land där demokratiska rättigheterna och frihet inte setts som något självklart.

Härom kvällen ser jag av en händelse om Daniel Lind Lagerlöfs Vägen ut (1999). Jag har inte sett filmen på mycket länge. Jag läser in mycket i filmen. Först tänker jag på det min bekant såg i Gökboet. Frihetskampen. Jag är övertygad om att Daniel Lind Lagerlöf eller snarare Malin Lagerlöf (som skrev filmens manus) såg  en och annan gång på just Gökboet under produktionen. Men kanske allra mest tänker jag på en annan influens, nämligen Döda poeters sällskap (1989).

I Peter Weirs film är det Robin Williams irrationella lärare som stuvar om både på skolan och i klasserna och uppmuntrar eleverna till frihet och Carpe diem. Björn Kjellmans fritidspedagog i Vägen ut arbetar också utöver det förväntade och det vanliga. Och det väcker livsglädje hos fångarna men ilska hos fångvaktarna.

Slutligen vill jag citera från historikern  Christopher O Regan (från sitt instagramkonto) som har en speciell relation till filmen Döda poeters sällskap:

"I natt råkade jag slå på Döda poeters sällskap på tv:n. Det har nu passerat trettio år sedan jag såg den som ung och osäker gymnasist på Östra real, och jag kan nog inte överdriva den verkan filmens budskap fick på mig. Möjligen har den bidragit till att jag idag är den jag är och gör det jag gör på det sätt som är just mitt."
TA