Ibland är döden bättre

JURTJYRKOGÅRDEN (Amerikansk skräck från 2019 i regi av Kevin Kölsch och Dennis Widmyer med Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow med flera.
Biopremiär 5 april, barnförbjuden, 1 timme 40 min.
Betyg: SA SA SA sa (3,5 av 5 möjliga)

Stephen Kings Jurtjyrkogården (Pet Sematary) kom 1983 och det är, i mitt tycke, den bästa och mest skrämmande skräckromanen som skrivits. Första filmen kom 1989, i regi av Mary Lambert, och är en av de bästa filmatiseringarna som gjorts efter en King-berättelse, och det har gjorts otroligt många...
Så denna nya version hade en del att leva upp till och vad gör skaparna bakom den då? Jo, de gör om historien en del, utökar vissa partier och stuvar om, och sådana tilltag brukar ofta inte vara så poppis hos fansen. Men även om skaparna inte gjort det lätt för sig, så tycker jag (och många med mig verkar det som) att denna version blivit ganska så lyckad. Man har haft grundstoryn intakt medan man samtidigt broderat ut lite och velat sätta sin egen prägel på berättelsen, vilket i mitt tycke fungerar bra.
För er som inte känner till historien så handlar den om en familj som flyttar från Boston till en liten håla i Maine, som en nystart. Precis som i boken och originalfilmen så ligger det idylliska huset nära en starkt trafikerad väg och den får en stor och drabbande roll för familjen och historien. Precis som den närliggande djurkyrkogården som ruvar på mörka hemligheter...

Som luttrad skräckfilmsfantast vill jag man ju alltid bli rejält skrämd och omskakad och det är inte ofta nuförtiden som det händer. Och Kings roman, som handlar om döden och sorg och saknad, har alla element för att verkligen skaka om en i grunden och både skapa ångest och skrämmande tankar. Vilket originalfilmen bitvis lyckades med även om många scener idag känns lite daterade och mossiga.
Jurtjyrkogården anno 2019 är förstås mycket moderna, tajtare, effektivare, kommer snabbare till själva kärnan i storyn och är mycket mörkare och mer skrämmande. Hantverket är oklanderligt men, som sagt, effektivt och rakt på, vilket gör att man får sig en atmosfärisk, spännande och bitvis rejält läskig rulle som, så att säga, gör jobbet även om jag personligen hade hoppats att den skulle vara än mer skrämmande och lite mer nyskapande. Eller i varje fall ett försök till att göra något mer än en ganska så förväntad remake av en kultklassiker.
Man är ju lite bortskämd vad gäller skräckfilmer och vad man vill förvänta sig. Vad man hoppas på. Jag var förtjust i den senaste Halloween (2018) men hade även där hoppats på lite mer. En film som Hereditary (2018) till exempel, den lyckades både vara skrämmande skräckis och nyskapande på ett sätt som sker alltför sällan i genren.

Jurtjyrkogården sällar sig ändå till en av de bättre King-filmatiseringarna på länge och visar att det inte behöver vara av ondo att gräva upp en gammal klassiker och ge den nytt liv... tvärtemot vad som sker i själva filmen...

Göran.