Sidor

tisdag 17 maj 2011

Passion i spillror

I filmen Sirenen från Missisippi (1969) har fabriksägaren Louis Mahe (Jean michel Belmondo) långvariga brevväxling med Julie Roussel generat ömsesidig attraktion.


De har aldrig setts i verkligheten.

När de väl gör det, stämmer inte bilden av Julie (Catherine Deneuve) med den hon lämnat i breven.

Men de gifter sig ändå.

Efter en viss tid vaknar Louis Mahe ensam i parets säng. Julie har lämnat honom. Han upptäcker att kvinnan han gifte sig med, bar falsk identitet. Den riktiga Julie Roussel har blivit mördad. Mahe anlitar en detektiv för att spåra kvinnan som stulit hans hjärta…


Här finns goda förutsättningar: Två goda skådespelare, två olika temperament, och en fantomregissör (Francois Truffaut). Men vad gör det? När filmen saknar en historia att berätta!


Läste någonstans (beklagar att källa saknas) att filmen ska handla om passion. Och visst talas det väldigt mycket om kärlek. Men det slår aldrig gnistor mellan Deneuve eller Belmondo.

De är båda är ganska osympatiska i filmen. Publiken får  svårt att känna någon större sympati för dem. Passion? Var finns uppoffringarna, var finns kärlekshandlingarna, det definitiva beviset för kärlek?
Det finns bättre filmer med liknande tema, enligt mig. Kieslowskiskrivna Heaven (2002) som blev film via tyske regissören Tom Tykwer, och med kärleksparet, Cate Blancett och Giovanni Ribsi utstrålar mer kemi. De personifierar framförallt passionens kärna: uppoffringar. Ribsis italienska polis hjälper Clancetts mordmisstänkta lärare att rymma ifrån straffet.



I Mot väggen (2004) begår två självmordslystna turkar ett skenäktenskap. Vid det skedet finns ingen kärlek. Med tiden utvecklar det omaka paret ett kraftigt ömsesidigt beroende av varann. En stark känsla infinner sig av samhörighet. Det går inte leva utan den andre vid sin sida.

Sirenen från Missisippi blir mest en uppvisning av två dåtida sexsymboler. Ikonerna ska dra storpublik som vilken modern blockbuster som helst. Och det sägs också att filmen var Traffauts försök till att göra en Hollywoodfilm.



En del scener i filmen är ändå njutbara. Catherine Deneuves karaktär som egentligen heter Marion, gör en ljudinspelning i en studio. Hon läser upp ett kärleksbrev, åsyftande Louis Mahe. Hon får sedan inspelningen på vinyl. Men lyckan blir kort. Några sekunder efter att hon lämnat studion, ligger skivan på marken. I spillror. En bil körde förbi. Marion tappade greppet om skivan, och bilen körde över kärleksbeviset. TA

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar