Händelsefattigt i Melancholia

MELANCHOLIA
Dansk-svensk, fransk tysk film i regi av Lars von Trier.
Medverkande: Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård m fl.
Speltid: 2 tim 10 minuter
Betyg: AT AT

(biopremiär 27/5)


Med filmer som Anit-christ (2009), Dogville (2003) och Manderalay (2005) har Lars Von Trier en del att leva upp till när hans Melancholia går upp på biograferna.

Och däri ligger nog grundproblemet. Ändå från Melancholias anslag, djupare in i filmen är jag någon annanstans, långt bortom Von triers värld. Inledningen är sävlig och mycket händelsefattig. Bombastisk klassisk musik till frysta bilder av skådespelarna , de ser nästan uppstoppade ut. En pojke täljer en pinne. En kvinna trampar och trampar i jorden av en golfbana. Hon bär på ett barn. Och Kirsten Dunst i vitt hår , och ur hennes händer växer ljusa trådar. ?

Handlingen i Melancholia är inte helt glasklar, men under Justine (Kirsten Dunst) och Michaels (Alexander Skarsgård) bröllopsfest hamnar Justine i en djup depression. Hon känner att jordens undergång är otäckt nära....Ett jätteklot kallat Melancholia ska passera världen ,  och kommer någon människa överleva?

Filmen Melancholia har kommit i skymundan efter von Triers stora mun i Cannes. Skandalfördömanden har varit otaliga från flera medier. Kirsten Dunst belönades för bästa kvinnliga huvudroll, vilket har reducerat något av all negativ publicitet filmen fått. Dunst är klart godkänd i filmen, men att hon skulle vara det största bland kvinnliga aktörer i årets upplaga i Cannes, det betvivlar jag.

Skådespelarna är både rätt och fel castade i Melancholia. Under bröllopsfesten introduceras dem, en för en, och Stellan Skarsgårds osympatiska reklamare som är Justines arbetsgivare blir väldigt fel, när hans son Alexander spelar hennes make. Varför inte låta Stellan spela just pappa till sonen Alexander? Charlotte Rampling är butter och introvert som Justines moder. Men vad gör hon där? John Hurt , ja vad gör han? Spelar Justines frånvarande pappa. Han förödmjukar personalen och kypare...

Bäst är Kiefer Sutherland. Briljant val att använda honom här som Justines systers  rika man. Han får stå för trygghet, om än falsk sådan. Hans hustru, så väl Justine syster Claire spelad av Charlotte Gainsbourg är också mycket trovärdig och ger filmen liv och ett mänskligt ansikte. Ängslan, omtanken och viljan till överlevnad går inte att ta miste på. Hon är till skillnad mot Skarsgård effektivfull, från att varit Satan själv i Antichrist, och "barnamördare" är hon här Moder Jord.

Kirsten Dunst rollfigur biter inte tag. Hon blir stundtals  ytlig. Hon vill inte gifta sig. Hon går upp och surar och vill inte dansa, eller skära tårtan. Hon lägger sig i ett bad. Hon vill bara skita i bröllopet. Hon har sex med en främling, som hon helst vill försvinna från festen. Jaha. Gäsp.

  

Precis som Dogville och Manderlay har Von trier valt att berätta i kapitelform. Här i Melancholia är det dock enbart två kapitel. Men första kapitlet "Justine" är tungt och som sagt segt, andra kapitlet "Claire" är desto bättre. Där framkommer dödsångesten, rädslan och den ofrånkomliga Ensamheten. Men där finns också intressanta ögonblick; två olika världsbilder presenteras och förkroppsligas: dystopin (Kristen dunst) gentemot hoppet (Kiefer Sutherland). Man ser också  konturerna av Lars von Triers replik till undergångsfilmer, science fiction och kostymdrama. Men med en viss besvikelse, tveklöst. TA