Svart Lucia

Vi utgör knappt en minoritet, vi som minns filmen Svart lucia (1992).

Nöjesguiden delade tveklöst ut en dödskalle till Rumle Hammerich film.

Mina unga tonår omfamnade dock den svenska filmen. Han, jag var då, drogs väl till historiens ”mystik” och banala deckarhistoria. Men också till något annat som jag tagit med mig upp i vuxen ålder. Återkommer till detta strax. 

  Karaktärerna i filmen Svart lucia är unga vuxna (Tova Magnusson-Norling, Figge Norling, Björn Kjellman, Malin Berghagen och Niklas Hjulström) i studiemiljö. Utforskande i sin egen och andras sexualitet och identitet. I kalla lucia tider hittas en mördad kvinna på skolan. I korridorerna växer misstankarna som träd. Vem går och lita på? Och vem är mördaren?

Jag har inte sett filmen på åratal. Och så kommer det att förbli. Svart lucia ska vara igenspikad och topphemligt förvarad som arken.

Rädslan är för stor att Nöjesguiden skall ha rätt. Att Svart lucia är en modern kalkon. En strykpåse.

 Jag vill minnas Svart lucia som en spännande och småskrämmande thriller.

Och det har inget med varken chockeffekter eller antalet liter fejkat blod. Nej, det är så mycket enklare än så:  Å r s t i d e n – filmen utspelar sig i.

Vi klagar mycket på vintern. Och med all rätt. Ständiga förkylningar, kyla, storm, mörker, halka och så vidare.

Men ur filmsynpunkt erbjuder vårt geografiska läge och klimat – en inte helt överutnyttjad resurs.

Missförstå mig rätt. Vintern räddar inte en film. Men att bara placera thrillers i snöiga och kalla miljöer, minskar inte den dramaturgiska effekten. Tvärtom skulle jag påstå.

Hasse Alfredssons Falsk som vatten (1985) har en gastkramande slutfinal som utspelar sig på is. Det är som isen, snön, kylan förstärker känslan av skräck, hjälplöshet och helvete på en och samma gång. Och någonstans är vi tacksamma över vår bekvämlighet när vi ser dessa miljöer på film. Vi sitter i soffan, värme, kanske sällskap har vi också, och här finns ljus och inget större orosmoment.

I Stanley Kubricks The Shining (1980) är snön och vintern nödvändig för dess påtagliga skräckupplevelse. Jack Torrances (Jack Nicolson) mördarjakt på sin egen familj i slutet av filmen är nervkittlande. Och mycket tack vare den iskalla och snöiga miljön. 

Dimma, tung och djup snö. Varje fotspår syns. Sonen Danny springer för sitt liv. Han har sin haltande och bestialiske fader med yxa i högsta hugg efter sig i en labyrint av snömassor. Med list kan Danny utnyttja snön och på så sätt rädda sitt eget skinn. Han halkar och faller i snön, men reser sig. Springa i snön är fruktansvärt betungande.  Även för en elitboxare.  

Fråga bara Rocky Balboa (Sylvester Stallone)! Är det inte i fyran (1985), som han tränar stenhårt i något "vinterparadis"?  Om man som han lyckas uthärda vintern. Vad kan då stoppa honom? Inte ens hans superfiende, ryssen Ivan Drago (Dolph Lundgren).  TA