New York-poliserna Nick Conklin (Michael Douglas) och Charlie Vincent (Andy Garcia) ska lämna över en japansk gangster, Sato, i Osaka i Japan. Amerikanerna blir grundlurade på flygplatsen och Sato sätts på fri fot. Conklin och Vincent vägrar lämna fallet. Japansk polis ogillar detta. Skilda kulturer, troföreställningar och metoder om rättvisa skärs med varandra. Fråga bara en sådan som Nick Conklin. I hans värld betyder regler ingenting. Kan brottslingar strunta i dem, varför ska vi följa dem? Hans japanska kollega Matsumoto Masahiro däremot företräder plikten, lag och ordning. Kulturkrocken är oundviklig…

Black rain (1989) blir stundtals en demonstration av USA som världspolis och föredöme. Mer eller mindre samtliga japaner eller icke-amerikaner pratar till slut amerikanska.  Den amerikanske polisen lyckas också överlista både japanska maffian och sina kollegor. Black rain är mindre spännande och längre än vad jag minns den som.  

Filmen är dock inte hopplös. Här finns kvalitéer, USA-kritiken inte minst, men som dock får nedtonad roll.

 Ridley Scott hade gärna kunna utnyttjat den mer. USA-kritiken framförs givetvis av japanerna.

Polisen Matsumoto Masahiro (Ken Takakura) menar att Conklin borde tänka mindre på sig själv (individualismen) och mer på gruppen. Som japanerna. Den sammanbitne Masahiro växte upp med amerikanska soldater. Det enda gott USA har att erbjuda nu är musik och film. I hans värld är Japan framtiden. Vi bygger maskiner. Vi vann freden. Vi är framtiden.

Den äldre maffiabossen Sugais berättelse är också fascinerande.

Han växte upp med Hiroshimabomben. Ingenting fanns kvar när de kom upp efter flera dagar i underjorden. Hettan framkallade regn. Svart regn. USA gjorde regnet svart.  Och USA körde ner dess värderingar i halsen på oss. Vi glömde bort vilka vi var.

Black rain innehåller en rad one-liners. En del skrattar vi gott åt (Nick Cronklin: I used to get kissed before i get fucked) och andra vill man helst fnysa åt (Matsumoto Masahiro: Sometimes you got to go for it).  

Jag kan tycka att Black rain hade varit en betydligt större upplevelse om säg Nick Conklin hade lärt sig respektera japanska seder och bruk annat än nudlar. Nu blir det i slutändan att hans vulgära stil på något sätt går segrande. En mer sårbar och utsatt gestalt än den skitstövel Conklin vi ser i filmen hade inte skadat.

Men mest av allt bottnar problemet i Black rain i amerikansk patriotism. Jag väntar på filmer när vi får se amerikaner som avvikare och asiater är normerande. Och med tanke på det ekonomiska världsläget borde det bara vara en tidsfråga innan vi får se liknande filmer. Osäkra amerikaner möter kaxiga japaner. TA