Terrence Malicks film Tree of life var inte bara vanligt förekommande på listorna över 2011 års bästa filmer. Filmen väckte också något så ovanligt som starka och arga reaktioner – åtminstone att döma under mitt biobesök.”Vilken skitfilm!”, ”Jag ska ha pengarna tillbaka” och ”jag fattade ingenting” var några av kommentarerna i salongen efter visningen.

Reaktionerna fascinerade mig. Hur kunde folk bli så provocerade och arga över en film? När hörde man senast folk vilja ha tillbaka pengar för en biofilm?

Har nog inget entydigt svar på frågorna. Men kanske kom jag ändå en bit närmare en förklaring för några dagar sedan.

Jag ser Tomas Alfredssons spionthriller Tinker, tailor, soldier spy. Bara efter drygt 15 minuter in i filmen känner jag mig bortkommen. Vad händer egentligen i filmen? Hur hänger det här ihop? Vem gjorde vad? Vem var han nu igen?

Det är en rad namn man ska ha koll på. Handlingen förflyttas i tid och rum och flera minnesberättelser får den pensionerade M16-agenten Smiley (Gary Oldman) inklusive biopubliken ta del av. En mullvad, en läcka ska hittas i den engelska underrättelsetjänsten. Det är kalla kriget. Det är 70-tal. Alfredssons film liknar ett komplicerat pussel.

Lämnar sedan biosalongen, uppgiven och frustrerad. Mitt ansikte har förvandlats till ett frågetecken.

Jag hajade ingenting.

Spyr inte ut någon galla över filmen. Jag vill ju gilla filmen. Men kan inte.

Tänker på biopubliken från visningen av Tree of life. Människorna lämnade biosalongen förbannade. Förtvivlade. De ville också gilla filmen men misslyckades. Jag skulle kunna göra dem sällskap nu. Det var provocerande att se en långfilm och inte förstå den alls. Men jag väljer att inte begära mina pengar tillbaka.

Istället frågar jag mina bekanta om filmens intrig. Känner mig som en idiot. Några dagar senare tröstar jag mig med Roger Eberts recension av Tink, tank, tailor, soldier spy (http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20111214/REVIEWS/111219994). Han delar bitvis min förvirring.  TA