Narkomanen Anders, 34 år, (Anders Danielsen Lie) har två veckor kvar på behandlingshemmet. Han ska på arbetsintervju i Oslo. Under ett dygn går han längs minnenas allé i sin hemstad. Han möter kompisen, akademikern Thomas som lever ett ordnat familjeliv. Han möter sin systers livskamrat som påminner om hans tidigare svek mot familjen. Han möter gamla förälskelser, kompisar och sitt gamla jag.

Regissören Joachim Trier är tydligen släkt med den danske Lars von trier. Oslo 31 augusti är hans andra långfilm. http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/joachim-trier-dras-till-de-melankoliska-rummen

 Det är en storartad filmupplevelse. Det är svårt att göra filmen rättvisa med ord.

Det känns som mina ord inte räcker till. Man kan bara konstatera att Oslo 31 augusti träffar rätt - gång på gång. Det är en slags På Spaning av efter den tid som har flytt i filmformat för 2000-talet. Individens tomhet och existensiella sökande står i centrum.  Det är också en film som vrider och vänder på den gängse urtypiska bilden av missbrukaren.

Anders i filmen är inte uppvuxen i en förort med missär och hat mot samhället. Han härstsammar inte heller från en rikemans värld utan föräldrars kärlek. Nej, Anders har ALLA förusättningar för ett gott liv. Han är smart, haft smärre framgångar inom mediabranschen, har många vänner och en stödjande familj. Men ändå ställer han sig frågan : är livet värt att leva?

Oslo 31 augusti påminner med sin realism och autenticet i bild, skådespeleri och dialog med nutida franska filmer (Se mig, Mitt hjärtas förlorade slag, En profet m fl). Valet att inte ha någon filmmusik, utan bara den musik som karaktärerna upplever i vissa miljöer är en liten detalj ,men bidrar till den tveklösa trovärdigheten. Bildberättandet blir också spännande och laddat när man växlar från nu tid till fragment av framtid. Framtid som ligger och väntar inom några minuter. Det har vi ju sett förut, inte minst i Sam Peckinpahs filmer och även i Easy Rider (1969) bara för att nämna några. Men det faller väl ut i en film som Oslo 31 augusti. Det blir febrigt och nästan likt hallucinationer och en smula obehagligt.

Oslo 31 augusti är en utelämnade och personlig film, nästan som att man kan tror att regissören själv har upplevt historien själv. Men Trier  har i flera intervjuer dementerat dessa påståenden. Han har däremot vänner som varit förlorade i missbruk - men kommit tillbaka.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/joachim-trier-dras-till-de-melankoliska-rummen

Vän av ordning eller vän med kritisk blick funderar väl ; har man inte sett ett antal filmer med liknande tema och är det inte en smula uttjatat?

Jo, kanske är det så.  Oslo 31 augusti kommer visserligen heller inte med något sensationellt nytt. Men filmen finner sin plats i vår samtid. Mörk, vacker , poetisk och väldigt berörande skildring av en ung man som flera av oss har sett , kännt eller kanske också varit själva under en period.

I filmen  finns inga pekpinnar eller moraliska kompasser. Hipstern Anders är förlorad. Inget kan rädda honom. Men det hindrar honom inte från att le eller känna glädje för andra. Hans omgivning är långtifrån perfekt. Mirjam på födelsedagsfesten har tårar i blicken. Hon och Kalle har inte barn som alla andra. Det är något fel på mig säger hon.

Kompisen Thomas berättar för Anders  att familjelivet är emellertid bra. Det har sina stunder. När barnen har somnat blir det playstation med sambon.

På ett café sitter Anders likt en författare och bara hämtar in andra människors berättelser och tankar. Bland annat  en ung tjej hörs i mängden. Hon sitter framför en lap top. Mittemot sitter hennes bekant och lyssnar på henne. Ytligt räknar hon  upp 611 saker som hon vill ha gjort i livet. Och saker hon önskat sig av livet.  "Varit älskad" är det sista hon får ur sig.

Och jag gissar att där någonstans ligger förklaringen till Anders destruktiva leverne. Kärleken från familj, vänner och flickvänner har funnits där. Men den har inte varit tillräcklig. Han har aldrig kännt sig älskad på det sättet han skulle vilja.

Hans ex verkar närmast okontaktbar. Anders ringer flitigt till henne , men utan resultat.  Han får nöja sig med att lämna meddelande på hennes mobilsvar. Detta säger något om hans ensamhet. Men också är det en kommentar till den tekniska utvecklingen. Vi kan hela tiden vara tillgängliga, online och kommunicera med varandra. Men var finns förståelsen, närheten, gemenskapen och ögonblick av samhörighet?

Oslo 31 auguisti belönades med Bronshästen förra året på Stockholm filmfestival. http://www.stockholmfilmfestival.se/

TA