AVALON
svensk film i regi av Axel Petersén
Medverkande: Johannes Brost, Léonore Ekstrand och Peter Carlberg m fl.
Speltid: 1 tim 22 min
Betyg: AT AT

Now the music´s over.
Im so tired
sjunger Bryan Ferry i inledningen av Roxy Musics kärleksballad Avalon (1982). Janne (Johannes Brost) i filmen Avalon dansar drömskt och förvirrat till låten. Det verkar som han vill dansa men inte riktigt vet hur. Diskoljusen löper amok. Ljusblåa skimmer lyser mot honom. Janne är före detting. Alla ser det utom honom själv.

Festen har tystnat för länge sedan.

Hans rynkor i ansiket och påsar under ögonen blir inte mindre. Åren har satt sina spår. Vi får veta att Janne har tagit upp konakten med sin syster efter en längre tids uppbrott. Vi får veta att Janne har burit fotboja och nyligen blivit fri.
Hans historia utspelar sig under tennisveckan i Båstad. Under den här veckan skall saker och ting vända. Alla kort satsas på klubben Avalon. Om några dagar är det dags för premiär av klubben. Inget får gå snett. Naturligtvis inträffar något som inte får hända...Något som drar ihop snaran och skapar inre och yttre storm.

Regissören Axel Peterséns  (har även skrivit manus) långfilmsdebut Avalon har beskrivits som en sensation. Kritikerhyllad och prisad på flera prestigefyllda festivaler, inte minst i Toronto (vann kritikerpriset på den internationella filmfestivalen).

http://www.svd.se/kultur/stort-filmpris-till-avalon_6479206.svd

 Jag skulle ljuga om jag skrev att filmen lever upp till förväntningarna. Visst här finns poänger. Säkert en del samhälls och samtidskritik och politik. Det går dock mig förbi.

Jag söker känslor men finner inga. Det är tomt i mig och i filmen. Jag bryr mig inte om karaktärerna. De känns svinaktiga och likgiltiga. 

Jag ser bara det vackra landskapet.
Jag ser dock enstaka briljanta scener. En scen har etsat sig fast hos mej.



Janne och hans kumpan Klas är på väg hem från festen i den becksvarta natten längs ett villa område.  Längs promenaden  och deras tillnyktring ser jag dessa äldre herrar göra det dem alltid ha gjort.

Uppklädda i märkesskjortor, på väg hem från festen. Dem är äldre nu men fortfarande pojkar. De har aldrig tänkt växa upp.

Duon träffar en påverkad ung man. En brat. En stekare. Han ser ut att må dåligt. Janne vill hjälpa honom.  Den unge mannen blir förbannad och avvisar honom ilsket.

I några minuter  ser man en bild av Sverige 2012. Individualismen. Föraktet mot äldre. Taffliga försök att nå varandra, och skapa kontakt. Rädslan för det okända. I Sverige 2012, och det som målas i en film som Avalon, har kontakt med varandra upphört, fysisk kommunikation är knappast möjligt. Det är mörker, det är egosimens högborg och allt är förlorat. Sköt dig själv och skit i andra.

Avalon är kompetent, tänkvärd på sina håll och intelligent gjord, men det är en film alltför svår att gilla. Filmen hade behövt en varm och komplex Bill Murray karaktär.TA