M Knight Shyamalan är numera en tämligen utskälld regissör. Genombrottsfilmen Sjätte sinnet (1999) stärkte hans aktier radikalt. Man talade om en ny Spielberg (som är för övrigt Shyamalans store idol) och "överraskningen" i filmen. Men haussen kring den indiskamerikanske regissören höll inte  i sig särskilt länge. Shyamalan  blev efter några filmer senare sågad och anklagad för "flum" och för pretto.  Och även om jag kan hålla med om att Lady in the water (2006) inte var särskilt lyckosam så gillar jag Unbreakable (2000), Signs (2002) och särskilt The village (2004). Och en regissör som Shyamalan behövs i ett mer fegt, kommersiellt, kortsiktigt och fantasilöst Hollywood. Det är hedervärt att han går sin egen väg och litar på sin egen vision.

Shyamalan är som en god sagoberättare, han vet precis hur han ska börja historien för att fånga publikens intresse. En del menar att han har dock svårt att bibehålla publikens intresse genom hela filmen.  Hans filmer präglas tycker belackarna av anti-kimax/besvikelser. Var det bara så här? Var det inte mer? 

Jag tror att "överraskningarna" i Shyamalans tidigare filmer, i synnerhet Sjätte sinnet har blivit en klar belastning, kanske inte, för regissören själv, men för publiken.  Publiken kräver eller väntar sig något extra för varje film. Orimliga krav att leva upp till. Det tecknar också bilden av en bio/filmpublik, en generation av filmentusiaster uppslukade av oväntade och avancerade vändningar som i Brian Singers De misstänkta (1995) eller Quentin Tarantinos Pulp fiction (1994) eller Christopher Nolans Memento. (2000). Mycket vill ha mer, som det heter. 

I Shyamalans filmer byggs det ofta upp en obehaglig stämning, något hotar, något helt okänt väntar där ute, vi vet inte vad, men det väcker vår fruktan. Och det är en ängslan som inte släpper greppet om oss. Samtiden lägger onekligen sin prägel på hans filmer. Signs och The Village kommer bara något år eller några år efter terrordåden 9/11. En tid då hela världen lever i skräck, men i synnerhet, stormakten USA.

 

I The village (2004) lever människor isolerade från omvärlden. De lever nästan likt Amish folk. Det är bysamhälle med begränsat antal människor, gemenskap och hjälpsamhet värderas. Man klär sig i 1800-tals mode och det är kärnfamiljen och hårt arbete som gäller. Man pratar om ”de omnämnbara”. Den ”förbjudna färgen” är röd. Dem ska röra sig i skogen, få har sett dem, men det ska inte sammanblandas med folket i byn. Lucious Hunt (Joquian Phoniex) ber om tillåtelse att ta sig till skogen och "städerna" för att hämta medicin när en pojke i byn har blivit sjuk. Han beviljas av byalaget och han får ta på sig gula kappan och gå mot skogen. Hunt kommer tillbaka oskadd. Efter en tid blir han dock knivhuggen av en avvikande man (Adrian Brody) i bysamhället. Det rör sig om ett triangeldrama , och Hunts stora kärlek Ivy, en blind lärarinna, (Bryce Dallas Howard) ger sig iväg mot skogen för att rädda livet på sin älskade...

 

The Village handlar egentligen om konflikten i Mellanöstern eller någon annan konflikt i världen. Det handlar hur VI  och DEM skapas. Om hur vuxna människor låter sina egna tro annat om DEM och sprider skräck om något okänt.  Jag tänker mycket på Israel och Palestina. I filmen finns det visserligen ingen synlig mur, men mentalt och geografiskt blir ju skogen en symbol för gränsen dit man kan gå men aldrig FÅR passera – för då –riskerar man träffa på De onämnbara. Det handlar om hur man pumpar i rädsla i sin egen befolkning och hur man finner sig i att leva i skräck för att samla ihop egna folket. 

 

M Shyamalan visar med filmen också att han vänder sig emot Hollywoods gängse regler för storproduktioner. Ingen happy end här inte. Inget högt tempo. Och han vill skapa dramatik med hjälp av ljud, dräkter, slow motion och betonar verkligen att det vi fruktar är det okända. Det vi inte vet något om.

 Shyamalan blir tillsammans med Terrence Malick 00-talets udda fåglar i amerikansk populärfilm.  Han vill berätta historier som vi lika gärna skulle kunna läsa, det är sagor, fabler, om gott och ont och om människans otroliga kraft. Ibland lyckas han ypperligt som i The Village. Det blir både kostymfilm, kärleksdrama och skräck/thrillerfilm på en och samma gång. Vackert, otäckt och oerhört romantiskt. TA