En saga om Hollywood...i Tarantinos version

ONCE UPON A TIME...IN HOLLYWOOD (Amerikansk drama-komedi-thriller från 2019 med manus och regi av Quentin Tarantino. I rollerna Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Bruce Dern, Luke Perry m fl.
Längd 2 tim 40 min, från 15 år.
Premiär 16 augusti
Betyg: SA SA SA SA SA


Om man räknar Kill Bill vol 1 & 2 som en långfilm, så är detta Tarantinos nionde film och själv har han sagt, gång på gång, att efter den tionde så är det finito, the end, fin, slut. Hur det än blir med den saken återstår väl att se, vad man kan konstatera är att oavsett hur den tionde filmen blir, så har den nördigaste av nördiga filmregissörer byggt upp en film-cv som få kan matcha. Högstanivån är otroligt hög och lägstanivån...tja, den existerar ju inte alls.
Efter att ha gjort två filmer på raken med favorittemat Västerfilmer (Django unchained, 2012, The Hateful eight, 2015) så återgår Quentin nu till lite mer modern tid, men det vore ju inte Tarantino om denna hans nionde film ändå påminde om någon av hans andra. Visst finns det många referenser och paralleller till hans tidigare alster, men det som är så speciellt med honom, bland andra saker, är ju att han lyckas överraska och göra det oväntade gång efter annan.

Vi befinner oss i Hollywood, år 1969, och i fokus har vi egentligen tre personer, vars öde flätas samman på ett eller annat sätt under historien. Den något nerdekade skådisen Rick Dalton (DiCaprio) och hans bästa kompis, stuntmannen Cliff Booth (Pitt) driver omkring i Los Angeles och försöker hitta jobb till Dalton, vars karriär gått i stå och det han senast gjort är en western-tv-serie som precis lagts ner. Granne till Dalton, något som han upptäcker sent och blir alldeles exalterad över, visar sig vara Roman Polanski och hans flickvän, nybakade skådisen Sharon Tate (Robbie) och även om huvudstoryn är kring Dalton och Booth, så känns det som om Tarantino velat göra sin speciella spinn på historien om Charles Manson och hans sekt som mördade Tate och hennes vänner, hösten 1969.

Once Upon a Time... är en enda lång kärleksförklaring till filmens värld och speciellt den gamla tidens Hollywood. Tarantino trivs som fisken i vattnet här och det verkar ha spritt sig till alla inblandade, DiCaprio och framförallt Pitt gör fantastiska insater, liksom egentligen alla ner till minsta biroll, precis som det brukar vara i en Tarantino-film. Han är en makalös skådis-regissör!
Det är så mycket som jag älskar med denna film! Det är helt klart hans mest mogna verk, hans mest ömsinta, kärleksfulla, välspelade och, inte minst, hans mest normala film. En timme in i filmen undrar man lite lätt vad handlingen är, tempot är lågt, en del skulle nog kalla starten lite långtråkig, men det är ett så behagligt och skönt tempo, en grym laid-back-känsla och hela tiden det otroligt njutbara samspelet mellan Leo och Brad.

 

En scen jag vill plocka fram är med Margot Robbie, när hon går förbi en biograf som visar en ny film med henne, där hon spelar mot Dean Martin. Hon går och tittar på bilderna, går därifrån, men går tillbaka, pratar med tjejen i kassan om hon kan få sen den gratis för att hon är med i filmen? Det får hon och scenen när hon sitter i salongen och ser sig själv och hör publiken skratta... det är en underbar scen och charmiga Robbie briljerar med små medel.

Men det finns självklart många minnesvärda scener och ögonblick här. Och det är förstås kul att se Al Pacino i en Tarantino-film, han är ju alltid sevärd! Och förutom Maya Hawke (dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) som ju kan ses i säsong tre av Stranger things, så står en annan yngre förmåga ut här. Andie McDowells dotter Margaret Qualley spelar en av tjejerna i Mansons sekt och har en härlig utstrålning.
Finns också en makalöst rolig scen mellan Bruce Lee och stuntmannen Booth! Och Kurt Russell, som blivit lite av en Tarantino-favvis, är förstås med och äger varje scen han är med i! Till och med kul att se Damien Lewis i rollen som Steve McQueen, även om han inte direkt tillför något mer än att man får en slags stjärnglans i sammanhanget.

Once upon a time...in Hollywood är en saga, en glittrande, smaskig, grymt underhållande saga om drömmarnas land, om filmen som berättarform, om kärleken till mediet men också till människorna i den gamla drömfabriken och kraften i berättandet, om det väntade och det oväntade.
Är detta till och med Tarantinos bästa film? Nja, det är för tidigt att säga, men helt klart är att denna hans näst sista film, som tagit fem år att göra, är det bästa han gjort sedan Kill Bill, och kanske till och med sedan Pulp fiction! Och det säger en hel del eftersom jag fullkomligt älskade Inglorious Basterds (2009) och Django unchained (2012)!

Jag har ju knappt nämnt soundtracket... det är ju förstås suveränt som vanligt, och återigen känner jag att jag måste lyssna mer på gamla Stones. Out of time är ju en sjukt grym låt till en lika sjukt grym rulle!

GS.