The Changeling

Clint Eastwood är en märklig man. Utan att veta så mycket om hans privata liv (han har alltid varit hemlig och låtit filmerna tala för honom, vilket är sympatiskt) så visar åtminstone hans filmer på en fantastiskt mångfacetterad och intressant person som gått från en våldsikon, av vissa t o m kallad fascist-symbol med "Dirty Harry" filmerna, till en av de mest hyllade och respekterade amerikanska filmregissörerna i vår tid.


När jag ser "The Changeling" som kom häromåret och som orsakade en huvudrollsnominering för Angelina Jolie häpnas jag nästan av den starka samhällskritiska och, faktiskt, feministiska ton som vilar över detta verklighetsbaserade drama om en ensamstående kvinna i slutet av 1920-talet vars son försvinner och sen återfinnes fast enligt mamman är det inte hennes son. Och vid den här tiden inte USA var det tydligen inte lätt att vara ensamstående mamma (har det någonsin varit det?) och myndigheterna som inte vill erkänna sitt misstag med barnet går hårt åt Jolies rollfigur och misskrediterar henne och får henne att framstå som psykiskt instabil.

Som vanligt när Clintan regisserar så är det oklanderligt rent hantverksmässigt. Storyn är alltid det viktigaste och det är väldigt osentimentalt även om storyn och Jolies utsatthet och händelseförloppet ger utlopp för stora känslor. Clintan berättar bara rakt upp och ner, utan åthävor och det skapar på nåt sätt en oerhört stark och gripande film där Jolie visar upp att hon faktiskt kan skådespela och vid sidan om henne är även John Malkovich som vanligt grymt bra. Och den för mig okände Jason Butler Harner i en, ska vi säga, rätt så osympatisk roll, utan att avslöja för mycket, är mycket bra.

"The Changeling" är en tuff film att ta sig igenom, men den är värd en tittning. Och den visar, återigen, på den enorma variation i teman som Eastwood tar sig an, men när det kommer till kritan så är det alltid själva historien som fascinerar Clintan. Fortfarande tänker nog många på skådisen Clintan, tuffingen, western-hjälten med ciggen hängande i mungipan och den kisande blicken, men det är som filmregissör Clintan kommer bli, är redan nu, en ikon, en legend, en av de största filmberättarna. En av de mest mänskliga och genuina filmmakarna som funnits och vem hade kunnat tro det när han som polisen Harry Callahan pekar med en Magnum 44 mot en skurk och viskar "Do you feel lucky? Well do ya, punk?"

Spana även in dessa mästerliga filmer från senare år i regi av herr Eastwood: "Million dollar Baby" och "Gran Torino".

GS.