Oförglömligt, komplext och smärtsamt

SHAME
Regi: Steve McQueen
Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale och Nicole Beharie m fl.
Betyg: AT AT AT AT AT
Speltid: 99 minuter
Premiär:  6 januari 2012

New York är dimmigt och grått. Andetagen är blytunga, ångesten stillar inte, demonerna är alltför många och för intensiva. Vi möter sexmissbrukaren Brandon (Michael Fassbender),  30 +. Han arbetar på kontor, ser bra ut och är uppskattad av så väl chef såsom medarbetare. Han träffar kvinnor, men har svårt för närhet. Istället förlorar han sig i ett sexmissbruk. Han översköljs av pornografi, sex på internet och prostituterade osv.
När hans syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in oanmäld i hans lägenhet, blir hans beroende alltmer extremt och självgranskningen oundviklig...

Det skulle vara för enkelt att bara prisa Michael Fassbenders oförglömliga rollprestation. Ett alldeles lysande porträtt av en förstörd ung man. Präglad av sin samtids teknologi och sexfixering men också av alienation med sig själv och sin omgivning.  Men visst vore det konstigt att inte uppmärksamma Fassbender. 

Han gör saker som vi sällan ser på film. Rolltolkningen av Brandon är komplex. Och det är i blicken vi ser hans riktiga Jag. Det glittrar om honom när han skålar med arbetskollegorna på krogen efter en lyckad dag med kunderna. Likaså när han flirtar med en blond , söt tjej i baren. Ironiskt så lyckas han lista ut hennes ögonfärg, något hans chef har desto svårare med.

Brandons blick är betydligt  mindre och sorgsnare när det kommer till hans syster. Särskilt när hon sjunger New York, New York inför publik. En ovanligt släpig och nedstämd tappning. Och som Dave Calhoun skrev i sin recension av filmen för Timeout London : http://www.timeout.com/film/reviews/90759/shame.html:

Hennes sångnummer är inte vad det ser ut att vara. Det är kommunikation mellan en bror och en syster och om deras gemensamma historia. En ovanligt mörk plats, det kan vi lugnt konstatera. Men några detaljer eller mer vad detta skulle bestå i , lämnas helt ute till betraktarens fantasi.

Arbetskamraten och dejten Samantha får honom le och framkallar pojken och lekfullheten i honom. Men när sängens akt väntar, förstelnas han. Och han vill bara att hon går. Han sitter vänd mot fönstret och klirar sig oavbrutet i håret. Ena benet skakar oroligt och rastlöst.

I lägenheten , utför han sina tvångsmässiga handlingar framför datorn. Vi får inte se vad han ser. Men ljudet av kvinnliga stön ljuger inte. Brandons telefon ringer och ringer. Han bryr sig inte. Han är inne i bilden. Förlorad. Utan kontakt. Telefonsvaren går igång, hans syster lämnar meddelande. Brandon rör sig inte.  

Harry Escotts instrumentala dystra stråkmusik förstärker tyngden , smärtan och det ödesmättade tonen i berättelsen. Det också ett sätt att förstora en till synes vanlig och liten mans ovanliga liv. Liknande musik hör mer hemma i storfilmer och blockbusters. I säg inledningar på krigs och kostymfilmer , då hjälten lovar sin älskade att aldrig lämna henne, eller hjälten landsbestiger främmande mark. Sandstranden är monumental och striden är nära.

I Shame strider Brandon mot sina egna demoner. Men kampen är svår och här finns ingen muskelös hjälte som kan besegra härar av män och fienden. För du är din egen fiende.  Du är din egen undergång.

Mot slutet ligger Brandon förtvivlad mot asfalten vid något som liknar ett hamn eller industriområde. Han har ont. Vi i publiken lider också.  Han har blivit illa misshandlad. Men såren och blodet är ingenting. Det är hans själ som värker och skriker. Hjälp finns inte att få. Han är så ensam. Så liten. Vi ser honom, men kan vi hjälpa honom?

Staden ligger och sover. Dess innevånare sitter i tunnelbanevagnen , upptagen i morgontidningens nyheter. Eller sitter han eller hon framför en dataskärm med Facebook eller pillar med mobilen för ännu ett SMS?

Regissören Steve McQueen berättar att i London ville ingen prata med honom om ämnet, sexmissbruk. Det fick bli New York i stället. Ämnet väcker anstöt, uppenbarligen. Det är tabubelagt. Längst nere i hierarkin av all form av beroende.

Steve McQueens film är NU. Han har själv sagt i en intervju:

- Det som händer i filmen , händer i London, New York och resten av västvärlden.

http://youtu.be/obUFznCcfhU

http://www.youtube.com/watch?v=obUFznCcfhU&feature=related

Kanske upprör det också folk. Någon framför en dystopisk berättelse som ifrågesätter IT-Miraklet. Det stora undret. Teknikrevolutionen.

Lägg också till, bilden av sexmissbrukaren. I Shame är han snygg, attraktiv, högutbildad ung man som är social och omtyckt. Inte helt olik gängse bilden av en nutida hunk. Drömprinsen. Grova drag. Tänk er Bradley Cooper med irländsk accent.

I huvudtaget att visa svaga och trasiga människor i populärkulturen går mot en svårare vår. I synnerhet nu när vi lever i en tid med utslagningsTV och filmer med superhjältar som räddar världen gång på gång. Hur mycket vill vi att det ska likna vår egen verklighet? Och hur är vårt samhälle egentligen utformat? Vad ses som framgångsrikt? Hur mäts lycka?  
Om vi bara frågar oss, vad är livsnödvändig bio?
SHAME.
Bättre film ser du inte i år eller i nästa. Jag lovar.
TA