Förtjusande återkomst i bagatellartad kärleksfilm

Robert De Niro och Meryl Streep återförenas, 1984, drygt sex år senare efter succén The Deer hunter i Ulu Gosbards romantiska drama Falling in love. Det var som gjort för besvikelse. Å andra sidan om nu Deer hunter skildrade hur Michael (De Niro) och Linda (Streep)s kärlek var omöjlig, hur vore det om det var tvärtom?


Men i Falling in love är kärleken inte alldeles självklar. Här finns ett förhinder. Om dilemmat i Deer hunter var sorg är det otrohet i Falling in love. Byggingenjören och småbarnspappan Frank är lyckligt gift. Han hör om hur vänner (Harvey Keitel) skiljer och prasslar och har sig. Det är inget för honom. Men ingenting är vad det verkar. Under julhandeln i New York förväxlar han varor med gifta konstnärinnan Molly inne i en bok handel. Det hela är odramatiskt. Men någon tid senare möts de igen i ruschen mot tåget till arbetet. Småträffarna leder till att de börjar umgås.

Jag tilltalas av hur berättelsen flätas samman, hur vi i början får lära känna Frank och Molly, och att de vistas vid samma miljöer, länge, utan att känna till varandra. Det får mig att känna en spänning och en förundran: när ska själva mötet ske? Filmkritikern Roger Eberts jämför dramaturgin i Falling in love med 40-tals romantiska filmer, vilket inte är helt uppåt väggarna.
http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19840101/REVIEWS/401010334/1023



Frank och Mollys romans utvecklas utan någon krystad händelse och rätt odramatiskt. Det tar lång tid innan de kysser ens omfamnar varandra. Och all kritik (Eberts bland annat) filmen fått för bristande kemi mellan Streep och De Niro, kan jag inte riktigt ta på allvar. Dem visar nämligen mycket genom blickar, leenden, rösttoner, kroppsrörelser och dialog.

Däremot är Falling in love en bagatell, väldigt förtjusande för stunden, men några veckor senare har minnet hunnit förblekna. Det saknas någonting, och jag letar efter ord, närmaste jag kommer är saknaden av ”tyngd”.

Men belgiska regissören Ulu Grosbard lyckas vinna publikens sympatier för huvudrollsinnehavarnas anhöriga och barn. Här är Jane Kaczmarek och David Clennon som respektive, karismatiska, folkliga, varma och kärleksfulla. Är det verkligen rätt att lämna dem?

Till sist, scenen när Frank vill berätta för sin hustrun Ann (Kaczmarek) om sin affär, bär jag med mig länge. Frank vill berätta om sin otrohet, men ångrar sig. Han står ute i trädgården, Ann arbetar och han har inte hjärta att krossa allt på några sekunder. Han konstaterar istället för henne att inga av hans vänner verkar vara förälskade längre.

TA