Hyperrealistiskt, tät och spännande

ZERO DARK THIRTY
amerikansk film i regi av Kathryn Bigelow
Medverkande: Jessica Chastain, Mark Strong, Jason Clarke, Fares  Fares, Stephen Dillane m fl.
Speltid: 157 minuter
Betyg: AT AT AT

Zero Dark thirty handlar om CIA-jakten på Usama Bin Laden. Hur gick det till? Vilka var människorna som dedikerade sina liv för att finna Al Quida ledaren under ett decennium?

Det är välspelat och ytterst välgjort, tveklöst är det så. Regissören Kathryn Bigelow (Point break) har gjort en tät, spännande och hyperrealistisk film. Filmen är också stundtals mycket våldsam och skrämmande. Inledningen som visar tortyrscener är jobbiga och smärtsamma. Jag lider med människorna som utsätts för "waterboarding" (man förhörs genom att nästintill dränkas till döds, man får någon sorts handduk över ansiktet och så hälls massor av vatten).

Och det är nog vad Bigelow vill delvis med filmen. Ohämmat visa upp vad som egentligen hände när USA desperat sökte efter personer, uppgifter, fakta i jakten på Bin Laden. Vad var man beredd att INTE göra för att få fram relevanta (eller orelevanta) uppgifter?

Zero dark thirty väcker flera frågor inom mig. Hur kan man genom fruktansvärda övergrepp förhöra människor? Hur kan man allvarligt tro att människor som nästan är döda kan ge viktig och "sann" information? Det är det första jag tänker på. Jag lider när jag ser ännu en tortyrscen på vita duken. Obehaget i mig vägrar släppa taget. Jag kollar bort. Jag kollar runt i salongen. Jag kollar ner mot skorna. Sluta någon gång. Sluta. Jag vill lämna salongen, men gör det inte.

Varför väljer då Bigelow att göra denna typ av film? Vad kan man kalla det för slags film? Är det Samtidshistoria?  Är det Historisk film?
Kanske har hon attraherats av en historia i allt material, om dem söndertrasiga människorna som jagar terrorister? Eller har hon velat göra som en viss Oliver Stone? Att berätta "sanningen"? "Sanningen" om ett hänsynslöst USA som är ute på djupt vatten när det kommer till bland annat förhörsmetoder... Men det känns för lite för att täcka en film på nästan 3 timmar. 

Zero dark thirty har två klara brister som jag ser det : 1) Jag finner inget hjärta i filmen, ingen karaktär som jag känner eller bryr mig om. Allt är bara verkligt och distanserat. Och det är nog ambitionen. Det ska vara så. Ungefär som HBO serien The Wire. Det skulle kunna vara en skärva av verkligheten. Men vill vi ha verkligheten hela tiden?

Behöver inte varje historia ha någon form av element/krydda eller karaktär som slår an på våra känslomässiga strängar? Och gärna vinner vår emapti eller någon form av engagemang?
Ironiskt ser vi vår allas Tony Soprano , James Gandolfini i en liten biroll i filmen. Det är knappast någon stor roll eller fantastisk prestation. Men hans medverkan skakar dock om. Han är för alltid Tony Soprano med oss. Förevigad i våra hjärtan och i våra intellekt. Det kan man dessvärre inte säga om CIA-agenterna Maya (Jessica Chastain) eller Dan (Jason Clarke). Dem är mest tomma på mänskliga egenskaper och fullständigt inriktade på en sak.

Problem 2 med filmen: Vad ska vi ha den här filmen till? Det som har hänt har hänt.
Vi vet ju hur det slutade. Bin Laden förintades av amerikanerna. President Obama hyllades. Utrikesminister Clinton likaså. Amerikansk rättvisa skipades för terrorattackerna 11 september. Jag menar ofta handlar ju goda historier/filmer om att besvara frågan :Hur ska det sluta?
Här har vi ju svaret innan ens berättelsen har rullat igång. Och frågan vi får besvarad blir istället; hur gick det till EGENTLIGEN när Bin laden fångades? Men varför då en spelfilm för den frågan? Vore inte en dokumentär i sådant fall vara mer lämplig?
Men som ni märker, Zero dark thirty ställer frågor mer än svar. Och det är kanske grejen med Kathryn Bigelows film. Hon själv har helst velat slippa säga för mycket om sin film. Filmen har skapat uppståndelse i hemlandet, flera kritiska röster har höjts (http://www.newyorker.com/online/blogs/newsdesk/2012/12/torture-in-kathryn-bigelows-zero-dark-thirty.html).

Det Zero dark thirty vittnar också om är systemskiftet i både litteratur och i film/serier som har pågått under en viss tid. Verklighet och fiktion stuvas om. Man blandar korten. Vad som är vad vet vi inte riktigt. Det hela ser ut att vara autentiskt. Och det känns som det också. TA