Ett tämligen uttänjt tema i komedigenren är hur skoltönten
får upprättelse och lyckas förföra skolans skönheter. Roland Miller (Patrick
Dempsey) i Cant buy me love (1988) är ett oförglömligt exempel. På senare år
har tönten fått gå i träda till förmån för medelåldersmannen. Utmärkte Steve
Carell spelade honom i 40 year old virgin. I Crazy stupid love spelar han en till
synes stabil familjefader Cal Weaver som ”förlorar gnistan”. Han klär sig i för
stora kläder och verka ta sin hustru Emily (Julianne Moore) för given.
Kvinnotjusaren Jacob Palmer (Ryan Gosling) ser Weaver
förstörd vid bardisken kväll efter kväll. Hans hustru har lämnat honom för en
arbetskamrat, David Lindhaagen(Kevin Bacon). Kvinnotjusaren Palmer erbjuder sig
att ge Weaver en hjälpande hand. Stötta honom i processen att återfinna sin
”manlighet” och hitta tillbaka till den mannen han en gång var. Den man som
hans hustru förälskade sig i…
Måste erkänna att jag varit tveksam till den här filmen. Jag
har dömt den på förhand, titeln, CRAZY, STUPID, LOVE och omslaget klingade inte
alls i varken ögon eller huvud.
Ack vad fel jag hade.
Filmens grundidé låter ju som GÖR OM MIG från SVTs Go´ kväll
eller som en sida för herrmode i Metro eller i Café (typ ”så får du
drömkvinnan”). Men jag kan försäkra er att Crazy, stupid love är betydligt mera
än så.
Crazy stupid love har inga anspråk på att spegla verkligheten.
Det är mycket film och fiktion. Det är en väldigt vit och heterosexuell film.
Men den innehåller uppenbar värme, och här skymtar en distans och ironi som
känns modern. Ganska snabbt kommer vi in i ett gripande och en feel good
kärleksberättelse med två fantastiska skådespelare; Julianne Moore och Steve
Carell. Carell överraskar i en mer seriös roll än vad jag sett honom tidigare
göra. Hans karaktär Cal Weaver kan vi publiken lätt relatera till. Kanske är
det grannen på sommarstället, eller arbetskompisen, eller någon i köpcentrumet;
En ganska vardaglig illa klädd familjfar, tekniskt kunnig och fåordig. Inte
särskilt intresserad av känslor eller kläder. Men när han förlorar hustrun då vänder
det.
Moore
är alltid närvarande oavsett vilken film hon gör. Det är något i hennes utstrålning
som aldrig falnar. Hon vittnar om vitalitet, glöd, kämparanda. Jag älskar
henne. Jag älskar hennes styrka och sårbarhet. Imponerande hur hon kan
balansera mellan komisk tajming och trovärdigt, tvättäkta drama. Inte ens Kate
Winslet eller Meryl Streep kan spela på den planhalvan…
Även om det är hon och Carell som är filmens grundpelare.
Ett tonårspar som möttes i skolan på 80-talet, blev föräldrar redan vid 17 och
sakta men säkert förbleknades bort i livspusslet. Deras liv blev ett
skilsmässoalbum. Men ur något ont kan faktiskt något gott komma. Kanske till
och med nödvändigt för att ”vakna upp” och se vad man har. Filmen har nästan
övertydligt budskap: ”kämpa för det du vill ha, ge aldrig upp, och det du
verkligen vill ha i livet, kommer du aldrig ge upp för att få…”
Klyschigt, javisst. Man får ha överseende för att filmen
också inte riktigt håller fram till mållinjen. Slutfinalen är märkligt
odramatisk, amerikanskt överdriven, lite platt och kantig. Men fram till dess
är det stundtals riktigt underhållande; inte sällan fräckt och ibland skrattar
jag högt och gott. Flera av skådespelarna, Analeigh Tipton (hon är fd top model enligt imdb.com har varit med i filmen Damsel in distress) vill jag se mer av i framtiden… Extra kul med referenserna till Dirty Dancing,
Dennis Weaver (tv-serien McCloud) och Karate Kid( "You have Miyagi me!" "Wax on wax off!"). Marisa Tomei får inte förglömmas. Hon är superb i
en smärre biroll som engelsklärare som har en blöt kväll med Cal Weaver.
Crazy stupid love har brister, men det är knappast fel på
skådespelarna. Bättre ensemble samlade får man leta efter – således det gäller
amerikansk film av idag. TA
Håller med!
SvaraRadera