Haneke försöker komma åt förintelsens födelse

En sak är säker med österrikaren Michael Hanekes filmer. Hans filmer kommer aldrig behaga publiken. Sålunda mainstream filmen ser ut som den gör, kommer mina  filmer inte ändras, säger han i en intervju med Brightlightsfilmjournal http://www.brightlightsfilm.com/50/hanekeiv.htm

Han säger sig själv vilja få oss i publiken att tänka självständigt http://www.spiegel.de/international/spiegel/0,1518,656419,00.html

Ofta vill Haneke (har en bakgrund inom tv och studerat psykologi och filosofi) uppmärksamma våld och människans störda handlingar. Underhållnings och filmvåld i Funny games (1997), psykiskt våld och mediekritik i Dolt hot (2005) och i Det vita bandet (2009) undersöker han förintelsens uppkomst.

Hans mörka fokus har gjort att man undrar över privatpersonen Hanekes mentala hälsa. I intervjun med Der Spiegel säger Haneke att han är väldigt trött på att sammanflätas med sina verk. Han är varken en optimistisk eller pessimistisk människa, privat. Men världen består av rubbningar, menar Haneke (född 1942). Film ska gestalta konflikter, det håller jag hårt på, fortsätter han i intervju med Der Spiegels Philipp Oehmke och Lars Olav Beier.

I Det vita bandet (Das weisse band eller The White Ribbon) minns en före detta lärare (Ernst Jacobi) tillbaka till tiden (1913-1914) då han arbetade i ett mindre samhälle i norra Tyskland. Befolkningen i den protestantiska byn skakas av flera häpnadsväckande händelser. Ridolyckor, självmord, oväntade övergrepp och våldsamheter mot diverse individer, t ex handikappade eller utstötta i den sociala gemenskapen. Vem eller vilka gör detta? Varför? Och hur kommer det sig att ingen ser något eller ens kan vittna?

Haneke film visar slagfärdigt om hur hat föder hat, vilket kanske inte känns särskilt nyskapande. Desto mer egendomlig blir hans klassperspektiv. Hatet forslas uppifrån och nedåt i hierarkin. Från maktens läkare och pastorer (Burgart Klaussner), via deras barn till samhällets bottenskick. Självhatet är gränslöst, och uppmuntras av nyckelpersoner i bygden. ”Ett uns av självhat har ingen dött av, tvärtom”.

Här finns en kärlekshistoria (mellan läraren spelad av Christian Friedel och en barnflicka, spelad av Leonie Benesch), men den får mest vila i periferin. Mörkrets krafter är för starka och det är för sent att vrida klockan tillbaka.

Det kan låta dystopiskt och inte särskilt tilltalande film. Men icke. Det är en väldigt god berättelse (skriven av Haneke ), fantastiskt fotograferad (Christian Berger) och skickligt presenterad, här omsveps vi av fascinerande detaljer, trovärdigt persongalleri, klanderfri dialog och en historia som blir alltmer intressant och hur karaktärer, små som stora växer. Berättelsens uppgörelse ger mersmak. Michael Haneke likgiltighet för ett enda slut och ett enda svar, ja det är man inte direkt bortskämd med i dagens filmklimat. Haneke retar nog många med sina öppna slut, SÅ befriande, tycker jag.

Med facit i hand, 2009 års jury i Cannes agerade vaket då de utsedde Det vita bandet till ”bästa film” och belönade den med Guldpalmen.
TA