Du och jag mot världen

Jag har respekt för vad kultförklarade Qudrophenia gjorde för avtryck 1979 när den kom. Modsen fick sina egna filmhjältar, sin egen poesi skriven och sin katedral uppbyggd. Men jag kan ändå inte bli direkt hänförd av filmen. Ungdomarna i Qudrophenia har jag svårt att känna sympatier för.

Huvudpersonen Jimmy(Phil Jones) känns arg, omogen, kaxig och faktiskt rätt puckad. Egocentrisk tonåring, helt uppslukad av livets teater, cigarettrök, drog, kärlek och vespans eviga hastighet. Han drar sig inte ifrån slagsmål med raggare (”rockers”) eller att sjunga The Kinks You really got me now. Frisyren är livsviktig, kostymerna likaså, och kvällarna handlar om fest och dans, gärna till The Who, My generation.

Anglofilen i mig får sitt när Jimmy letar efter mening och ro i sin vilda ungdom nere vid stranden och piren. Måsarna skrattar, havets vågor sköljer sig mot rutan. Naturpornografi av bästa märket.

Repliker med Fuck off avlossas nästan vid varje mening. Brittisk arbetarklass kan vara charmig, men mitt tålamod brister efter en timme.

Det är inte mycket till film. Jag saknar en grundläggande historia. Något som berör mig, eller som bryter sig ifrån det vi direkt ser. Har man sett de första 2o minuterna av Quadropehina då har man sett hela filmen. Det värsta med en film som Qudrophenia är ens egen likgiltighet inför den.




Nu vet jag vem Phil Jones är, han som snackar i Blurs video till Parklife. Men mer än så är det inte.

Modsen är töntiga och saknar fullständigt distans. Men med all säkerhet uppfattades dem helt annorlunda 1979 när filmen kom. Vad kommer kommande generationer tycka om karaktärerna i Trainspotting (1996) eller säg This is england (2006)?

I Qudrophenia ser vi för övrigt en ung Ray Winstone som raggare. Han försöker bli kompis med Phil Jones, men det är dessvärre inte ömsesidigt.

Qudrophenia vill vara en generationsskildring av samma skola som säg Easy rider, men av naturliga skäl, lyckas den inte med det. Easy Rider kunde skildra 1969 för att den spelades in då. Qudrophenia spelades in minst 10 år efter själva modsepoken. Modsen dog aldrig, fråga Paul Weller.

 Men 1979 var punken stor och The who var ett minne blott. Men filmen fångar in fenomenet ungdoms och subkultur. Och här i ligger nog filmens enda kvalitet; ungdomskulturen som föds under 50 –talet, utvecklas och förfinas under 60 och 70-talet är densamma idag. Revolt mot vuxenvärlden, och allt händer här och nu; imorgon eller igår existerar inte. Det är du och jag mot världen. TA