Det är som att hitta till Centrum för första gången. Det går bra att ta sig dit. Men hur kommer jag hem?
40-talisterna hade kalla kriget, sviterna av världskrigen, Beatles, Vietnam, revolter av olika slag och filmens nya Amerika våg (Easy rider, Bonnie & Clyde, Badlands, Sista föreställnigen).
Men vi som är födda på 70-talet eller tidigt 80-tal har inget riktigt lika tydliga och samtidsfenomen. Eller har vi det? Vi är barn av materialism och individualism, Stjärnornas krig (Star Wars) och Bond-filmer. Vi har upplevt nedskärningar och arbetslöshet, mordet på Olof Palme, grunge, lågkonjunktur, EU-medlemskap, rasism och britpop osv.
Filmer som beskriver unga vuxna under 90-talet, kom, segrade och försvann. Reality bites (1994) och Singles (1992), bägge filmerna knöt an till 70talisternas vilsna framfart i vuxenlivet. Men minns någon filmerna i dag? Knappast.
Filmerna lanserades också mycket riktigt i dåtida medier som "gjorda av och för Generation X”. Ett samlingsbegrepp för ett gäng unga människor utan ambitioner och initiativ. Här finns inga krig eller politiska revolter att utkämpa. Människorna i Generation X verkar mest vilja kolla tv, fly tristessen med öl eller repa med bandet. När ölen är slut, hänger de med kompisarna, gör sketcher om hur föräldrarna kommer reagera över sonens homosexualitet. Kompishänget kommer också av sig när kompisen vill bli ihop med dig. Ångesten är obligatorisk, och hur långt kan man undvika frågan, VAD SKA DU GÖRA AV DITT LIV?
Inledningen till Reality bites är utomordentlig talande. Lelaina Pierce (Winona Ryder) tar studenten iförd klassisk marinblå dräkt. Hon håller tal:
”Vi vill inte jobba 80 timmar i veckan bara för att få råd till en BMW. Vi bryr oss inte om deras alternativa samhälle. De sviker sin egen revolution för ett par joggingskor. Frågan är vad ska vi göra? Hur åtgärdar vi eländet som vi har ärvt? Svaret är enkelt. Svaret är...svaret är...jag vet inte.”
Ex-musikjournalisten Cameron Crowes Singles (1992) är mer konventionell i formen och innehållet, men inte mindre väsentlig för det.
Det är en ypperlig tidsmarkör och en produkt av sin samtid. Tidigt 90-tal, och grungens intåg på marknaden och populärkulturen. Utgångspunkten är musiken och romantikens dåtida centrum; Seattle. Ett av paren Linda (Kyra Sedgewick) och Steve (Campbell Scott) träffas under en konsert med Alice in chains. Vi får också följa bitvis ett grungeband med buffliga sångaren Cliff (Matt Dillon) i spetsen, de övriga medlemmarna spelas av bandet Pearl Jam.
Det är mysigt, obotligt charmigt, och småroligt på sina håll, och någonstans vilar en distans och lite vardagsgrå skimmer över filmen. Man får se bortom Crowes ständiga längtan efter drömkvinnan; hon som älskar popmusik ( Kyra Sedgwick) lika djupt som honom själv. Hon som namedroppar skivor, band, artister och berättar anekdoter och som uppslukas fullkomligt av musiken. Jag betvivlar dock att dem finns. Men kunde Hitchcock envisas med sina blondiner i film efter film, ja då måste väl Cameron Crowe få ha sin förkärlek för kvinnliga, vackra musiknördar (Kirsten Dunst i Elisabethtown, say no more!).
Flera scener kan ingen motstå i Singles. Roger Ebert http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19920918/REVIEWS/209180303 anser att den roligaste scenen i filmen är när caféservitrisen Janet (Bridget Fonda) ska förstora brösten på en klinik. Det är bara att hålla med. Janet och kirurgen Dr Jamison (Bill Pullman) tycker olika. De sitter framför en dataskräm med prototyper för olika bröststorlekar. Läkaren Jamison kan tänka sig genomföra en gradvis förstorning. Medan Janet bara vill ha det största möjliga. Tryckkriget på datorn är i gång.
Dr Jamison erkänner sedan att han är förtjust i henne. Och han tycker att Janet inte ska begå en bröstoperation. Hon är fin som hon är. Vi antecknar 1992 och Crowe målar en samtidsskildring som aldrig varit mer aktuell än i dag. Men också något som kanske kan sägas känneteckna generation x:
Bristande självkänsla och ständig jakt efter bekräftelse. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar