Vi måste tala om Kevin

För några år sedan skrev jag ett försvarstal om Kevin Costner och Bodyguard (1992). 

http://west8th.blogspot.se/2008/12/ett-frsvarstal-kevin-costner-och.html

 Jag tyckte många hade sågat och kastat skit på honom – utan anledning.

Jag tycker fortfarande han har en strålande period mellan 1985 års western Silverado till Clint Eastwood poetiska thriller A perfect world (1993). Det skäms jag inte för. 

Hans filmkarriär stagnerar dock kraftigt under mitten på 90-talet. Sedan bottennappet Waterworld (1995) har han inte riktigt återhämtat sig. Filmerna som har följt är ofta mediokra och direkta svaga. 

Kevin Costner har en central roll i mitt (film) liv. Han var en hjälte under min uppväxt. Min första 15 års film på bio var Robin hood - Prince of thieves (1991). Jag hade inte fyllt 15 när filmen gick på reportoaren, hade några veckor kvar till födelsedagen. Men lagen hindrade inte ett hungrigt biohjärta. Jag och bästa kompisen var så glada att vi lyckades komma in utan någon större kontroll eller bekymmer. Vi höll nästan på att avslöja oss själva med våra glädjerop och ungdomliga entusiasm. Utan att överdriva vet jag inte om Kista bio haft varken före eller efter den visningen några mera lyckliga biobesökarna än oss.


Vi älskade Robin Hood - Prince of thieves. Precis som våra farfäder hade älskat matinéer med Errol Flynn och Alan Ladd.


Kevin Costner blev en förebild för oss, radhuskillar. Vi som aldrig skulle ta en plats i fotbollslagets elitsatsning. Vi som heller aldrig skulle få kyssa skolans skönhetsdrottning. Vi skulle rösta på henne när Miss Helenelund skulle utses. Men hon la ingen notis i det. Däremot om vi hade kunna varit Robin Hood eller John Dunbar eller varför inte Elliot Ness, visst fan hade hon märkt oss då? Hon hade förmodligen funderat ett tag om hon verkligen skulle följa med hem med den där snusande fotbollskillen med Gällivare häng.

Costner var trygg, fåordig, rationell och modig. Han försvarade de svaga, bekämpade onda makter och stal Hennes hjärta. Han påminde också med dialekten och stilen om äldre sortens skådespelare och stjärnor, James Stewart och Steve McQueen.
  
Man ska komma ihåg , att detta är under en tid då mansidealet och de flesta hjältar bär gigantiska muskler och ser ut som maskiner (Arnold Schwarznegger) eller kastar ut sig one-liners och vulgärt och grovt språk (Bruce Willis) eller för den delen springer ikapp bilar (Mel Gibson).

Vad gör Kevin Costner? Han dansar med vargar, träffar fel med pilen när han distraheras av Marion, försöker lösa mordet på Kennedy och bekämpar Chicagos främsta gangsterkung. Men med knappast muskler eller några käcka kommentarer till hjälp.

Jag minns också hur han uttalar sig i en Filmtidningen , 1990, i samband med filmen Revange ska få premiär. Han säger något i stil med han hellre håller i ett vapen än i en kvinna. Och missförstå mig rätt. Det har inget med att förringa kvinnor eller något nedsättande eller dylikt. Costner menade han hellre gjorde actionscenerna än heta kärleksscener.  Han kände sig nämligen obekväm med att göra sexscener. Sympatiskt och förståeligt och modigt att han kunde erkänna det. Och för en alltför blyg pojk som upptäckt flickor, blir detta uttalande - en lättnad och en liten tröst.

Med uttalandet framställdes Kevin Costner som blyg och tillbakadragen, vilket också avspeglades i hans filmroller. I intervjuer gav han bilden av en ödmjuk filmstjärna som helst ville ses som skådespelare och ville helst att filmerna skulle tala för sig själva: 

Silverado, Ingen utväg, De omutbara, Dansar med vargar, JFK, Robin Hood, Bodyguard och A perfect world – dem flesta var förvisso Mainstream /Hollywood filmer, men i positiv bemärkelse;  underhållande, välgjorda och spännade filmer. 

Costner spelade aldrig över. Nedtonad, sansad och kontrollerad. Han blev upprörd när hans kärlek eller familj utsattes för hot. Men han fick aldrig raseriutbrott. Visst han tog till våld, men vem hade inte gjort det när vita sydstatare anföll oskyldiga försvarslösa indianer?

Med Dansar med vargar (1990) var han dessutom banbrytande på sätt vis. Filmen tog parti för indianerna och gjorde slut på gängse bilden av Den gode vite mannen och den ondeskulle indianen. Och sen var det lite coolt att självaste Neil Young lånade ut buffalos till filminspelningen.  

Hans gentlemannamässiga stil lockade kvinnorna.  Och kanske inte så konstigt när konkurrensen var sval. Tuffe Stallone började larva sig i komedier. Richard Gere köpte till sig kärlek. Michael Douglas ville mest ligga med Sharon Stone. Tom Cruise skrek åt Jack Nicholson om sanningen. Harrison Ford var misstänkt för mord. Och Mel Gibson klippte sig inte, körde tofs och snart slutade det med kilt.

 Men belackarna lät sig inte vänta. Kevin Costner var "Hollywoods kelgris". Han var "tråkig och torr och saknade karisma".

Det biter dock inte på publiken. Och med Bodyguard (1992) gör han även något "annorlunda", han har en kärleksrelation med svart kvinna , Whitney Houston. Det är konstigt, att behöva skriva detta, men filmer med vita och färgade kärlekspar skildrade är inte allt för vanliga i Hollywood.

Men efter flera blockbusters och erhållna oscarsstatyetter händer något. Vinden vänder. Kevin Costner spelar in med dåtidens mått och mätt, 1995, världens dyraste produktion, Waterworld.

Resultatet blir ett 3 timmars sömnpiller som mest påminner om en blekare Mad Max film.

Frågan är, vad gör framgångarna med honom? Förlorar han sitt goda omdöme , sina ideal och sina ambitioner? Förlorar han sin självkritik och distans? Och får han storvanesinne? 

Efter Waterworld börjar hans stjärna lysa svagare.  Han kommer in i ett kreativt mörker. Det är inte längre filmer för någon annan än honom själv. Stora format och ljumma romantiska komedier. Den ofrivillige golfaren (1991) framstå ju som ett litet mirakel i jämförelse med Tin Cup (1997). I huvudtaget ringer en varningsklocka hos mig när golf ska stå i centrum i en film. Men varför hör inte Kevin samma klocka som jag?

Och sedan fortsätter det. 2000-talet är på ingång. Russel Crowe har ersatt Costner som den nye matinéhjälten (Gladitator). Han har också en tystlåten stil, men betydligt mer bredaxlad och små små spår av australienska arvet hörs i rösten. Costner får ur sig, en klart hygglig kärlekskomedi, For love of the game. Men kommer direkt på video/DVD i Sverige. Ett fåtal har nog sett den , kan tänkas. Men det här är bara högst tillfälligt. Och en synvilla.

Han är Pojken med guldbyxorna men som nu har fått hål i brallorna. Eller som om byxorna är för små för honom. För skräp-filmerna fortsätter och fortsätter. Minnet av Costners fina facit mellan åren 1985-1993 började förtvina. Folk skrattar åt honom. Hånar honom. Belackarna från 80-talet tycks nu ha fått helt rätt. Och jag får själv allt svårare att försvara honom.

 I fjol fick jag också se sanningen i vitögat. Jag ser honom spela i Stockholm med sitt countryband. Det är för jävligt. Det är uselt. Det är en spelning som jag inte önskar någon annan få uppleva. Där sitter jag och min kamrat och ser honom spela en slags sämre variant av Springsteen rock. Musiken är dock inte största problemet. Svårare blir det att acceptera inramningen i form av alla ”religiösa” kvinnor, unga som äldre som vinkar till honom och slänger kyssar mot honom. Han verkar trivas. Han tackar alla dessa män som gett sin tillåtelse till sin kvinna att gå och se honom ikväll. Han vinkar upp mot vår rad. Jag vinkar inte tillbaka. Han pratar om hur han valde skådespelaryrket trots sina föräldrars motvilja. Han valde film, för det var vad hans hjärta sade till honom att göra. Ok, mer filmsnack nu, tänker jag. Förgäves.

Nej. Nej. Nej.

Han väljer att hylla soldaterna i Irak. Och han ska berätta sönder varje låt om vad den handlar om hur den kom till. Han ska prata om hur många här i kväll kan relatera till när ett förhållande inte längre fungerar. ”Ni sitter i bilen hem ifrån en fest. Och ni är så tysta så tysta i bilen. Kärleken går utför. Och vad gör man? När man inte längre kan tala med sin partner?”

Gitarrerna och fiolen går på. Och han börjar sjunga svagt om den där festen och paret i bilen. Och jag vill bara hem.

Min bild av den mer återhållsamme Costner börjar rasera. Jag befinner mig i ett slags Ladies night den här kvällen i Filadelfia kyrkan. Det är väl ett under att mannen inte börjar klä av sig eller dra sexanspelande skämt. Klyftan mellan min bild av Costners persona och den jag nu upplever blir oändligt stor. Han är smörig, stolt, amerikansk patriot med taskig smak. Och dålig självinsikt. Bara för att han har kul med sitt band betyder ju inte att andra kommer ha roligt. Om man nu inte är kvinna, och attraherad av Kevin. Jag ser honom med mina pojkmatinés ögon. Det är som om ett litet barn bevittnar sin far full för första gången. Det är inget man vill se. Det är inget man skall se. Det ska man bara besparas ifrån.

Jag är besviken, förbannad och känner mig lurad och bestulen av mina minnen. Det är som om att han låter sig gå ner sig, och vila i fördomarna som alla har haft om honom genom åren. Sexsymbol. Varken mer eller mindre. 

Vad är hans värdighet? Varför sälja sig så billigt?

Men vad hade jag väntat mig? Några månader tidigare konserten ser jag honom i en bröllopstidning. Han står där i nyslingat hår, klädd i  grå bröllopskostym ihop med en betydligt yngre blond kvinna, 30 +. Okej, han är gammal nu, tänker jag bara. Det är lågt att ställa upp i den här typen av ”hemma hos reportage”.  Men jag släpper det och tänker inte mer på det.

I videobutiken hittar jag ännu en b-film med honom. Och jag ser hans mindre kända filmer – med snabbspolning. Hur kunde han tycka det här var bra?  Tretton dagar (han vill göra JFK igen) Mr Brooks, och den där filmen där han ska råna banker i Las vegas – i Elviskostym, fy fan, och den där filmen där han påstår förfört Jennifer Anistons morsa och ha något med filmen Mandomsprovet att göra. Jag städar hellre, ja kanske till och med diskar eller löser Suduko.

Hur kunde han så snabbt förminska sig genom allt elände? Hur kunde han bli så fel?

Blev han för stor för sitt eget bästa?

Var hans succéfilmer på 80 och tidigt 90-tal bara tur och flyt? Och sedan kom tiden i fatt honom.

Min relation till Kevin Costner är tudelad i dag. Jag skulle bli väldigt glad att se honom igen. I gammal god form och i rätta filmer. Ryktena om en biroll i en Tarantino film gjorde mig hoppfull, men snabbt besviken. Han hoppade tydligen av filminspelningen.

Costner har gjort för mycket dåligt, vilket kommer påverkar hans eftermäle. Idag är han i mångas ögon en b-skådis. En kille med dålig smak och endast en angelägenhet för kvinnor. Ungefär som Martin Stenmark.

Jag gillar fortfarande den Kevin Costner vi såg mellan 1985-1993. Hederlig hjälte i underhållande filmer. Han fixade vackra kvinnor ; Mary stuart mastrantonio, Madeline Stowe, Whitney Houston, Sean Young, Mary McDowell m.m. Och han spöade bad guys ; Alan rickman, Gene hackman, Robert de niro, Anthony Quinn m fl. Kevin Costner var som skicklig en tennisspelare. Han behärskade grundslagen. Spelets regler. Tröttade inte ut sig i onödan, spelade listig och valde sina dueller med omsorg. Alltid gentlemannamässigt. Och tufft när det behövdes; ta bara scenen i Bodyguard då han ger en av Rachels (Whitney Houstons) dryga pr-folk en omgång i något kök. Jävlas du med mig, så får du på pälsen.

Men att säga att man gillar Kevin Costner är ungefär som att gå på debaser och säga att man köpt Tomas Ledins sista. Du bemöts med förakt, en och annan fnysning och människor som ser ut som levande frågetecken. Och det är nog egentligen bara ett tecken på sunt förnuft…

Tidigare har jag inte tänkt på det viset. Kevin Costner är numera det sista jag vill tala om. Jag är innerst inne ledsen för att skådespelaren fuckade sin karriär.

På 2000-talet har han bara gjort två filmer som är nämnvärda: Open range och The guardian. Resten är bara plågor för ögat, intellektet, känslorna och själen.

TA