I filmen I Rosens namn (1986), baserad på  Umberto Eccos bok, begås det flera bestialiska mord. Miljön och platsen är så ovanligt som i ett medeltida kloster i norra Italien.  

Vi ser en slags Sherlock Holmes i form av den franciskanska munken William av Baskersville (Sean Connery). Även han har en Watson vid sin sida, den unge novisen Adso (Christian Slater i en tidig roll). På ålderns höst minns han tillbaka till händelserna som förändrade hans liv....

Enligt uppgifter på www.imdb.com floppade filmen kraftigt i USA. Desto bättre gick det i Europa.  Sean Connery var inte självklart val i huvudrollen. Regissören Jean Jaques Annud tvekade långt inne i det sista. Han ville ha Robert De Niro , han ville ha jack Nicholson, han ville ha Paul Newman. Men det fick han inte.

Det blev till slut agent 007. Connery hade inget strålande 80-tal. Han hade mest floppar på sitt cv. Remaken på Åskbollen, Never say never again (1983) illustrerade hur svårt han var fången i Bond-kostymen, och hur vanskligt han hade att frigöra sig från den och "växa upp".

Så här i backspegeln kom nog vändningen för skottens karriär, med I rosens namn. Han blev med rollen BAFTA-nominerad och var bara en film ifrån en Oscarsstatyett ( vann för bästa manliga biroll för insatsen i Brian  De Palmas De omutbara).

Om Connerys skådespelarkarriär var i gungning, så var det här inledningen för en framgångsrik, kultförklarad om än kort karriär för Christian Slater. Han var 15 år när filmen spelades in.

Regissören Annud, själv medeltidsfan och älskare av Umberto Eccos bok, ville skapa en sådan genuin miljö som möjligt. Han ville därför inte ha särskilt vackra människor i filmen.
- På medeltiden fanns det knappast gott om tandläkare, som han säger i en intervju för amerikansk tv , året 1986. http://www.youtube.com/watch?v=jTnRR9lhKfY Och människor med taskiga tänder ser vi ganska gott om filmen. Ja, i huvudtaget fula , eländiga människor med dålig hälsa.

Medeltiden var väl hård, var kanske förenklat, en brytnings tid mellan barbari och en process närmare civilisation och demokratisering. Inte minst med tanke på kätteristraffen , förföljelserna mot individer som inte hade samma åsikt om religionen och utmanade kyrkan. Gjorde man det, då brändes man på bål.   

Världen har blivit en bättre plats för många människor i flera avseenden. Men på sina håll råder det undantag och avarter. Länder där kvinnor straffas för att de är kvinnor, länder där en åsikt endast gäller. Motsatt eller annat tänkande kan innebära döden. I rosens namn påminner mig mest om det. TA