Guilty pleasures... Streets of Fire

Det finns ju filmer eller artister eller böcker som man gillar fast skäms för det. Man diggar i smyg, man kan inte hjälpa det, man kanske kan erkänna det för några få. Men det är skämmigt, samtidigt kan man inte förneka det.

Så är det med mig och filmen Streets of Fire. Och med Jim Steinman, musikproducenten som väl är mest känd för att vara mannen bakom Meatloafs sound. Och Bonnie Tylers.

Streets of Fire från 1984 är en fläskig, pompös och ganska fånig actionsaga i regi av 80-talets svar på Michael Bay - Walter Hill. Men ändå, eller just kanske därför, så älskar jag den. Och inte minst är jag förtjust i soundtracket. Steinman har skrivit 2 av låtarna i filmen, den Bonnie Tyler- doftande Tonight is what it means to be young & Nowhere fast och producenten Jimmy Lovine satte sin prägel på 5 av filmens låtar, Lovine som rattat musiken till såna som U2, Tom Petty & the Heartbreakers, Springsteen, Stevie Nicks & Dire Straits för att nämna några.

När Streets of Fire kom 1984 var jag som en svamp när det gällde film. Var i den åldern då allt man ser gör väldigt djupa intryck, mycket är fantastiskt, väldigt lite är egentligen skräp, man blir påverkad på ett sätt som man aldrig någonsin blir igen. Man är storögd, naiv, tycker att nästan allt man ser (bio) eller hör (musik) är det bästa man sett eller hört.

Filmerna och musiken från de unga åren, dom som satt de djupaste ärren i ditt lackmuspapper till själ är dom som du bär med dig hela livet och som formar din film- och musiksmak och när man blir äldre märker man att man vill se om sina gamla favvisar och när man ska lista de bästa filmerna/ skivorna så är det ofta mycket nostalgi som dominerar.

Nu påstår jag inte att Streets of Fire är en sådan film. Den skulle inte hamna på någon topp-10-lista eller inte ens en topp-100. Men det är ändå en rulle som alltid finns där, som då och då poppar upp i mitt medvetande. När jag ganska nyligen såg om den fick jag gåshud när Ellen Aim (Diane Lane) kommer in på scenen och sjunger till rockiga Nowhere fast. För att inte tala om finalen när Aim som blivit kidnappad och fritagen revansch-ylar fläskiga Tonight is what it means to be young så att hela lokalen hotar lyfta i samma takt som mina hår på armar, ben och huvud.

Streets of Fire, en mix av serietidning, 50-tal och framtid, visade upp en Walter Hill på toppen av sin karriär.  Hans cv vid denna period bestod av kultsuccéer som The Warriors, Inkräktarna (Southern comfort), western-rullen De Laglösa (en personlig favvis, om Jesse James och hans bröder, hamnade i blåsväder för sina blodiga slow-motion-våld.) och inte minst the buddy-movie of alla buddy-movies 48 timmar. Filmen som blev Eddie Murphys biljett till filmstjärnehimlen. Hill gjorde några år senare 48 timmar igen, åter med Murphy och Nick Nolte men succén denna gång uteblev, både kritiker och publik gjorde tummen ner.

Men tillbaka till Streets of Fire. Jag blev kär i Diane Lane och följer fortfarande hyfsat hennes fortsatta öden och äventyr på vita duken. Michael Paré som lirade huvudrollen Tom Cody, hjälten, var blek men funkade i sammanhanget. En ung Willem Dafoe var badguy och Rick Moranis lirade geek som vanligt, precis som i Ghostbusters-filmerna. Förutom Lane, hade även en annan kvinna en större roll, Amy Madigan, som man sett i Drömmarnas fält mot Kevin Costner och En plats i mitt hjärta från 1984 mot bl a Ed Harris. I en mindre roll, som bartender, syns James Cameron-favvisen Bill Paxton.


Everybody's goin' nowhere slowly
They're only fighting for the chance to be last
There's nothin' wrong with goin' nowhere, baby
But we should be goin' nowhere fast
It's so much better goin' nowhere fast

Göran.