RUST AND BONE
fransk film skriven och regisserad av Jacques Audiard
Medverkande: Marion Cotillard, Matthias Schoenaerts m fl.
Speltid: 120 min
Premiär: 21 december
Betyg: AT AT AT AT



 På ett tåg mot Antibes letar Ali och hans lille son något att äta. De tar matrester och kvarliggande godis. De gluffsar i sig som om det vore första "måltiden" på år och dagar. På håll ser dem ut som hungriga fåglar eller andra djur som äter brödsmulor som slängs på marken. Detta är inledningen av Rust and bone. Scenerna kommer nära vad författaren Craig Davidson nog tänkte på när han skrev boken med samma namn. Omständigheter, öden som formar människan till djur.
Ali börjar jobba som säkerhetsvakt. Hans syster hjälper honom med att se efter lille sonen. En kväll på en nattklubb räddar Ali , Stephanie från slagsmål.
Stephanie jobbar med späckhuggare och uppträder med dessa inför publik. När hon drabbas svårt av en fruktansvärd olycka träffar hon Ali alltmer oftare. Vilka är dem för varandra?Vänner? Älskade? Desperata sorgsna duvor?  I mötet med andra det är då först det visar sig vem du egentligen är...

Har nog inte haft någon liknande film upplevelse som Rust and bone tidigare. I den bemärkelse att jag har behövt tid att tänka och smälta den här filmen. Lång tid till och med. Och dessutom har jag svängt i mitt omdöme av filmen. Ganska omgående efter att jag hade sett Rust and bone kände jag en besk smak i munnen. Jag var besviken och kände mig smått "lurad". Regissören Audiard hade ju sagt före visningen att han hade gjort "en annorlunda film", "en kärleksfilm" och en film med "kvinnlig huvudroll". Rust and bone har också mycket riktigt Marion Cotillard (La vie an rose, Inception, Public enemy och Batman) i en av huvudrollerna, men filmen börjar och följer mest livet kring den manliga strulige karaktären Ali. Han är komplicerad. Ibland har han svårt att vara lämplig förälder. Han har svårt med känslor och särskilt sina egna. Det som håller honom i schack är hans  kickboxningsambitioner.

Jag hade en del funderingar kring huruvida sexscenerna var motiverade i filmen. Likaså könsrollerna som kändes en smula schablonmässiga. Han stor och stark. Hon placerad i offer-position. Men vid en andra reflexion är jag inte lika kritisk.  Och jag är inte så säker på om Stephanie är ett traditionellt offer. Hon är förmodligen trots sitt handikapp den starke av dem två. Ali är själsligt skadeskjuten.  Han förmår bara kunna slåss  och ingå i en kravlös, sexuell relation. Undrar vad Freud hade tyckt om honom? Ali vet inte var kärlek är. Och frågan är om han någonsin vill veta vad den betyder? Stephanie vill uppenbarligen ha mer än närhet:
- Vi kan inte längre uppföra oss som djur, säger hon till Ali,  en bit in i filmen. Han bemöter det med tystnad.

Varje dag har jag tänkt på den här filmen. Rust and bone har blivit en form av besatthet. Det är omtumlande, rå, skrämmande och vacker historia. En stark skildring om två trasiga människor, en som saknar ben och en annan som saknar ett fungerande själsligt inre. Ingen kommer känna sig oberörd av den här filmen. Ingen. TA