Någonstans i Sydafrika, vid en ranch bor ex Cream trummisen Ginger baker. På vägen mot  hans hus ser vi en skylt; vi läser på den ; Beware of mr Baker.

Denna varningsskylt är också titeln på Jay Bulgers dokuemntär om egendomliga musikern Ginger Baker. En man som fostrades med att använda knytnävarna på det ena och det andra sättet. Mestadels kreativt.

Berättelsen om Baker börjar vid krigets slut, då hans pappa avlidit och får hjältegloria över sig. Sonen upptäcker jazzen och dras till musiken och drogerna.

Jack Bruce, Ginger Baker och Eric Clapton

Tillsammans med Eric clapton och Jack Bruce bildar han det banbrytande rockbandet Cream i mitten av 60-talet. Men bandet blir inte särskilt långlivat. Baker och Jack Bruce bråkar. Till slut tröttnar gitarristen Clapton och lämnar bandet. Baker följer med honom i "supergruppen" Blind faith. Något som Clapton ogillar. Baker är nämligen den sista trummisen han vill spela med....vilket han är långtifrån ensam om att tycka i musikbranschen.

Filmen följer Bakers liv tills idag, då han lever med en afrikansk hustru och hennes barn i Sydafrika. Ekonomin går emot honom. Han har noll kontakt med sina tidigare fruar och barn. Han går  med käpp och emellanåt behöver han gasmask. Han är vid 74 års ålder aktiv trummis, för det är det enda  han kan göra och som han är bra på. Om nu någon eller några vill spela med honom, vill säga?

Bulgers dokumentär är stundtals tragisk, kanske mest med tanke på den bild vi får av trummisen Ginger baker; en karlakarl med snorkig brittisk accent, poloälskare, usel affärsman och likgiltig inför sina barn. Emellanåt skrattar man ofrivlligt. Det är något bekant med honom. Han framstår som en blandning av gangsterledaren Brick top i Snatch (2000) och Austin Powers. Tiden har sedan länge sprungit ifrån honom. Men han vägrar se det så. TA