Steven Spielberg har gott sällskap i årets jury i Cannes. Nicole Kidman, Christoph Waltz, Ang Lee, Daniel Auteil, Christian Mungui, Naomi Kawase, Vidya Balan och skotska regissören Lynne Ramsay. Hennes förra film Vi måste prata om Kevin tävlade i Cannes 2011. Det är onekligen en omskakande film. Filmen bygger på Lionel Shrivers omtalade roman.

Hur mycket skuld har jag i sonens fruktansvärda dåd? Den frågan ställer sig Eva (Tilda Swinton) dagligen. Filmen hoppar mellan nu och då tid, berättar bit för bit och fragmentariskt om Kevins födsel och uppväxt. Barnet som Eva aldrig riktigt får kontakt med. En extremt bestämd pojke med ett enda intresse; pilbågeskytte. Han brister i empati och behandlar sin lillasyster illa. Han spyr ur sig oförskämdheter efter varandra. Han är den argaste barnet man kan tänka sig.

I filmens nutid straffas Eva av sin omgivning. Ständigt påminns hon om sonens hemska handling. Hade hon kunna stoppat honom? Varför blev han den blev?

Roman Polanski skrämde med sin Rosemarys baby (1968) om barnet som monster. Lynne Ramseys har ett liknande tema. Men den här filmen är betydligt mer autentisk, realistisk och i takt med sin skrämmande samtid. Barnet/Ungdomen som växer upp och skapar Den Amerikanska Mardrömmen.

 

Lynne Ramsay

Filmen är enormt otäck och skickligt berättad, filmens storhet ligger i Ramsays berättarteknik. Hon har ofta ett särskilt öga för fantastiska detaljer som skänker filmen psykologisk tyngd och intensitet. Det kan röra sig om kameraåkningar och närbilder av klockor och mycket i hela filmen är rött. Inledningen är märklig och får mig att fundera länge på vad Ramsay egentligen vill visa eller säga. Är det en Jesus-gestalt? Frälsning utifrån någon sekt? Är det en rockfestival i Woodstock anda? New age? Eller bär kärlek och hat samma färg? Dröm eller verklighet? Droghallucinationer? Här finns inget direkt svar, och det är heller kanske inte det mest relevanta med den här filmen. Något som är säkert är att Vi måste tala om Kevin gör SÅ ONT att bevittna. Du pustar, lägger armen mot pannan, mot ögonen, du vrider och vänder på dej och du känner svetten rinna ner för kinden. Man önskade ibland att man inte hade sett den här filmen. Men det är varje hens skyldighet. TA