Efter sensationen Farväl Falkenberg (2006) och obehagliga Apan (2009) kommer Blondie (2012) från den spännande regissören Jesper Ganslandt. Det känns som hans tredje film är hans mest konventionella hittills. När hans tidigare alster har levt mycket på stämningar och tillstånd så försöker han nu berätta mera, mindre egensinnigt, mer begripligt och skildra ett klassiskt ensembledrama.
Tre systrar återvänder till barndomshemmet och till sin åldrande mor (Marie Göranzon). Hon fyller 70 år. Det väntas stor fest. Syskonen är i olika ålder, och i olika faser i livet. Elin (Carolina Gynning) är i slutet av fotomodellkarriären. Snortar kokain på rasten mellan fototagningar någonstans på en terrass i Paris. Läkaren och tvåbarnsmamman Katarina (Helena af Sandberg) är otrogen och hennes äktenskap med Janne (Olle Sarri) faller mot botten. Bortskämda Londontjejen Lova (Alexander Dahlström) är lillasystern med skakigt inre.
Blondie är långtifrån dem höjder Gandslandt varit på tidigare. Den är inte lika rörande och gripande som sina föregångare. Filmen kommer i otakt tämligen snabbt. Den klassiska musiken stämmer inte överrens med bilderna vi ser. Det är konflikter, stora känslor skall ta plats i det slottliknande huset där familjen samlas, men dramatiken uteblir. Det blir mest påklistrad yta. En stor ballong som spricker. Man kommer heller inte nära karaktärerna, lär aldrig känna dem på djupet.
Regissören är också själkritisk. Det hörs tydligt i kommentarspåren med produktionschefen Kristofer Flensmarck (finns på dvd:n). Samtalet är högst intressant och nästan överträffar själva filmen.
Liksom förra filmerna rör vi oss nära avgrunden, men, denna gång har krisande män bytts ut mot halkande kvinnor.
Kanske kan det förklara varför Olle Sarris Janne är den karaktär som mest vinner min empati. Han har en liten biroll. Han spelar Katarinas alkoholiserade man. Han är ensam, osynlig och helt utan betydelse. Han tyr sig till dataspelen. Han är inblandad i flera fina scener med Lova (Alexandra Dahlström). Jag tänker mycket på Sofia Coppolas Somewhere (2010) när jag ser dem spela dataspel ihop.
Det är onekligen en modig film av Ganslandt, något han också är medveten om:
- Filmen kom till som ett experiment att inte gömma sig bakom obskyra artisterier, grepp och formspråk, försöka vara öppen och berätta bara en historia. Jag ansåg att det var det modigaste jag kunde göra. Att inte vara svår...
Han behövs mer än någon annan i svensk film. Han tänker helt radikalt annorlunda jämfört med sina kollegor. Valet av att skildra kvinnor och göra männen nästan osynliga och som objekt i filmen , är medvetet. Han ville göra med männen som man har gjort med kvinnorna många gånger i filmhistorien. De ses mest nakna, har få repliker och finns inte med i handlingen eller händelseutvecklingen. Många har påpekat att det finns något "Bergmanskt" över filmen. Ganslandt har aldrig haft honom som referens under arbetet med Blondie. Det har snarare varit spanjoren Pedro Almodovar och hans skruvade kvinnor. Om tjugo år kommer yngre filmare ha Jesper Ganslandt som influens. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar