DU GÖR MIG GALEN! (Silver linings playbook)
amerikansk dramakomedi i regi av David O Russell
Medverkande: Bradley Cooper , Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Jacki Weaver m fl.
Speltid: 2 tim
Betyg: AT AT AT

Den före detta läraren Pat (Bradley Cooper) har nyss kommit hem ifrån psykiatrisk vård. Han är sjukligt deprimerad och extremt besatt av sin f d hustru, Nikki. Han flyttar hem till sina föräldrar. Pat försöker komma igång med träning och läsning. Hans föräldrar får flera nätter förstörda när sonen vaknar upp och drivs av sina demoner.

Pat träffar via en kamrat Tiffany (Jennifer Lawrence). Hon är nybliven änka. Hon är syster till Veronica som träffar Pats ex Nikki. Tiffany går med att lämna Pats brev till Nikki - på ett villkor - att han börjar träna dans med Tiffany...

Det är på många sätt en charmig, gullig, rolig, varm och mysig film. En skruvad saga om livets mirakel och med underdogs som kämpar. Filmhistorien har och kommer alltid behöva dessa underdogs, utan dem blir filmer ganska hjärtlösa.

Regissören David O Russell (The fighter, Three kings m fl) har som flera påpekat tidigare placerat två psykiskt labila människor i huvudrollen. Han har fått beröm för att skildringen visar psykiska sjuka som människor är mest. Filmen sägs också ha fått fart på den politiska debatten om psykvård och biopoläras situation i USA. (http://www.forbes.com/sites/markhughes/2013/02/18/director-david-o-russell-talks-silver-linings-playbook-what-it-means-to-him/2/) 

Du gör mig galen skriver därför ett nytt kapitel för romantiska komedier; Äntligen får vi se trasiga människor med uppenbara brister. Terapi, mediciner, biopolära diagnoser, slagsmål, ovårdat språk, och brist på kontroll och impulser. Inte mindre vackra för det. Det känns ju ganska långt ifrån Hugh Grants blyge bokhandlare i Notting Hill (1999) eller Julia Roberts glädjeflicka i Pretty Woman (1990).

Filmen berättar med ganska lätt hand om flera svåra saker. Det känns väldigt amerikanskt, med mycket fotboll i centrum, förenklade slogans, high fives, gemenskap och hyllning till kärnfamiljen. Extra mycket av allt. Och det drar dessvärre ner betyget av Du gör mig galen. Man saknar andrum. Lite flera nyanser och subtilare tilltag hade inte skadat. Det blir också extremt övertydligt och överdrivet när musik gång på gång läggs på för att på något sätt höja intensiteten. Det är lite synd. En del scener (utan musik) är mer drabbande och man blir enkelt berörd. Särskilt när Pat är dum mot sina föräldrar eller i en annan scen när hans pappa (Robert De Niro) öppnar sig. Filmen bjuder på en del humörsvängningar; jag gråter när Pats pappa gråter, jag skrattar när tokigheter avlöser varandra under danstävlingen och stundtals blir jag på oförskämt gott humör. David O Russell har sagt i en intervju att han vill sprida hopp med sin film (http://www.forbes.com/sites/markhughes/2013/02/18/director-david-o-russell-talks-silver-linings-playbook-what-it-means-to-him/2/). Och med hopp kommer man långt. I  O Russells fall, en Oscars staty (Jennifer Lawrence för bästa kvinnliga huvudroll) och en världssuccé. TA