I år är det 25 år sedan jag såg min första barnförbjudna film på bio. Jag och dåvarande bästisen smet in på Robin Hood, Prince of thieves (1991). På den tiden fanns det två versioner av filmen , en klippt version som var tillåten från 11 år och en annan som var från 15 år.
Självklart ville man se den senare versionen, vad det nu allt innebar....
Har försökt åtskilliga gånger och se om Prince of thieves, men , nej, det går inte, tyvärr. Ser ingenting i den nu som jag gillade då. Den är som film betraktad: daterad och vittnar mest om ett 90-tal som var myriader av Bon Jovi estetik och ett postmodernt 80-tal (tv-serien Beverly Hills).
Varför har ändå filmen ett sådan stark plats i mitt hjärta? Och det, fortfarande, efter 25 år?
Det kan bara förklaras med en enda sak.
Lyckan över att få göra något som inte var riktigt tillåtet.
Lyckan att få se en film som jag egentligen inte skulle få se, enligt Lagen.
Känslan av att få göra något som är exklusivt, bara för några , men knappast avsett för alla....den känslan skall inte underskattas....
Tänker på denna filmupplevelse när jag hör talas om debatten om 15 års gränsens vara eller icke vara. När jag hör att man (Statens medieråd) vill skrota 15 års gränsen , vill jag först protestera. Men när jag hör sedan filmgranskaren Johan Karlsson resonera (Kulturnyheterna, SVT, 2 maj, 2016) http://www.svtplay.se/video/8150776/kulturnyheterna/kulturnyheterna-2-maj-18-13?start=autohelomvänder jag...
Han talar om föräldrarnas ansvar och barnens mediekonsumtion i övrigt. Det är ju föräldern som tar över ansvaret för vad barnen ska se och inte se, vilket känns rimligt, säger Karlsson.
Han föreslår att barn som är fyllda 11 år ska ihop med en förälder kunna se filmer som normalt betraktas som barnförbjudna. Och varför inte?
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar