Förutsägbar och lättglömd fotbollssaga

En mexikansk illegal invandrar-son vid namn Santiago Mundez (Kuno Becker) växer upp i Los Angeles. Hans fotbollsdrömmar tar honom till England och Premier league klubben Newcastle. Det är hård jargong i det regniga England och "Santi" har svårt och övertyga och vinna en plats i A-laget.

Hans astma försöker han dölja, och en lagkamrat gör livet surt för honom. Tränaren ser tidigt "Santis" talang, men när ska han börja passa bollen?

Vägen mot en ordinarie plats i a-laget liknar en berg och dalbana. I Ena b-lags-matchen går allt hans väg, nästa match får han andningsproblem.

Han möter kärleken i en snäll sjuksköterska (Anna Friel) som jobbar för fotbollsklubben. En stjärnspelare i laget Gavin Harris (Alessandro Nivola) lever ett festliv utanför planer. Det är dyra bilar, brudar och dyra drinkar på klubbar. Santi följer med Harris men känner sig bortkommen i dessa miljöer.
Minnen av hans pappa spökar i honom - och hindrar hans utveckling både på och utanför planen. Vad händer om han slutar be om ursäkt?  Vad händer om trotsar sin tvivelaktiga pappa som försöker förgöra hans drömmar om och lyckas som fotbollsproffs?

Fotbollsfilmen Goal (2005) har en mycket bekant handling, nämligen Sagan om Outsidern. Han som mot alla odds lyckas. En dramaturgi som i idrottsliga sammanhang aldrig kommer försvinna. Vi lär oss älska denna regel eller Dröm , tidigt. Problemet med denna Dröm är att vi har sett den allt för många gånger. Det blir väldigt förutsägbart.

Fotbollsscenerna är inte heller helt lyckade eller trovärdiga. Ljudet är högt när bollar slås och vi ska riktigt höra hur bollen rasslar in i näten. Och vi ska verkligen se hur Santi är en slags superhjälte, då han dribblar sig igenom lag efter lag. Många av oss har sett tillräckligt med fotboll och vet att den typen av solo prestationer tillhör gårdagens fotboll, då försvararna inte "hängde med"....

Det är märkligt , men talande för idrottsfilmer att det är i själva idrottsmomenten som det mesta går snett. Träningsscenerna är okej, men just matcherna känns....mindre lyckade.... det är som man har klippt in riktiga fotbollsspelare (Alan Shearer, Steven Gerrard m fl.) med skådisar. Känns så där....

Då är det desto roligare för fotbollsfansen och se några superstjärnor (Zindane, Raol, Beckham, Svennis!) mingla förbi i filmen, likt statister.

Saknar en tyngd i den här filmen, en auktoritet som finns i sportfilmer som Dammed united (2009), Moneyball (2011) och Any given sunday (1999). Dem är spetsigare , djupare, smartare och betydligt mörkare än Goal. Dessa nämnda filmer rymmer hierarkier, politiken och maktspelet i idrotten och sportens flera lager/dimensioner och cyniska värld. Saknar även den lekfullhet och charm som jag ser i Skruva den som Beckham (2002). Man får väl inte glömma att Goal vänder sig till en yngre publik.....

Det som faktiskt är behållningen i den här filmen är den lilla, gulliga kärlekshistorien mellan sjuksköterskan Harmison och fotbollsspelaren Santi. Lika barn leker bäst. De delar erfarenheten av att bli lämnad av en förälder i barndomen....

Skådisarna Stephan Dillane (Welcome to sarajevo) och Alessandro Nivola (Laura Canyon) är för övrigt bra i sina roller. Danny Cannons (har gjort tv-serien Gotham) film Goal är ingen fullträff, men heller ingen film som går helt offside. Den är dock alltför lätt och snabbglömd, för min smak. Och den befäster mest det vi redan visste; att Fotboll är fotfarande mycket mer roligare i verkligheten än på film. TA