Såg en tidig förhandsvisning av Sofia Coppolas hett efterlängtade "Somewhere", hennes första film sedan den pastellfärgade kostymrullen "Marie Antoninette" 2006.
Jag kommer med en riktig recension närmare premiären den 22 oktober, men kan inte hålla mig från att avslöja lite om mina tankar om filmen. Precis som "Lost in translation" utspelas den på ett hotell, det kändistäta Chateau Marmont i Los Angeles, och även denna gång står en uttråkad, självdestruktiv filmstjärna i fokus. Han lever filmstjärnelivet med sprit och kvinnor men är också väldigt ensam. En dag kommer hans 11-åriga dotter på besök och det vilda leverne bromsas upp och Johnny Marco, som han heter och spelas av Stephen Dorff, börjar se sitt liv med nya ögon.
Så likheter med Lost in translation finns, men Somewhere är ändå något annat. En annan känsla.
En långsam film, väldigt lite dialog och knappt någon musik heller förutom den som finns i de olika scenerna, som från en bandare i Johnnys rum som tillhör två blonda strippor som pole-dansar för honom.
En långsam, tyst film som nog många kommer uppfatta och känna som tråkig.
Men jag tror Coppola är ute efter det. Visa hur livet kan vara. Hur tomt och meningslöst det kan kännas. Hur uttråkad man kan vara även som uppburen och poppis filmstar. Och hur svårt det är att bryta ett mönster.
Somewhere är inget för alla, inte ens för alla som gillat Coppolas övriga filmer.
Men jag gillade den. Hur mycket eller lite blir klarare i en kommande recension!
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar