Jacks finfina intro på 00-talet

Det är lätt att påstå att Jack Nicholson har sett sina bästa dagar. Varken Departed (2006) eller Nu eller aldrig (The bucket list 2007) har varit några styrkebesked.


Man glömmer dock Nicholsons finfina början av 00-talet. Han spelar nybliven pensionär i

både Sean Penns The Pledge (2001, Löftet) och i Alexander Paynes About schmidt (2002).

I About schmidt spelar Nicholson en pensionerad försäkringstjänsteman, Warren Schmidt, som mister sin hustru, och tar sig ut på landets vägar med en husbil. Samtidigt skriver han brev till en nybliven fosterson, N´dugo, någonstans i tredje världen.

Schmidts resa har dels syftet att hitta tillbaka till ett svunnet förflutet (dottern ska gifta sig), och dels för att hitta en ny identitet. Livet efter arbetslivet, familjen och äktenskapet…

Det är en strålande film om manlighet i kris. Somliga må vara trötta, rent av less på temat, men jag vill bara ha mer.

Det är underhållande, lågmält och eftertänksamt. Nicholsons bittra man är väldigt ensam, och påminner en del om Mikael Segerströms karaktär i Johan Klings Darling (2007).

De söker båda kontakt, i en ytlig värld, och saknar verktyg för att hantera den. Bägge männen har också döttrar som sviker dem, som inte vill se eller vill vara nära dem.

About schmidt berör mig in på bara skinnet, jag skrattar, gråter och omfamnar Jack Nicholson. Har han varit bättre än så här? Säkert. Men sällan har rollerna legat så nära honom själv som dessa ”åldersstigna” karaktärer.

I Intervjuer(http://movies.about.com/library/weekly/aaaboutschmidtinta.htm http://www.filmmonthly.com/Profiles/Articles/JNicholson/JNicholson.html) säger Nicholson att karaktären Warren Schmidts sökande efter en identitet när han drabbas av förluster, var lätt att relatera till. Bland annat kunde han enkelt koppla Warren Schmidts alltmer distanserad kontakt med dottern med sitt eget privatliv.

Mest intressant är att se hur olika man ser på saker och ting. I en recension (http://www.brightlightsfilm.com/39/aboutschmidt.php) anses det  att filmen är enbart dynga. Recensenten saknar både ironi i vissa scener och tycker sig uppleva About schmidt paradoxalt nog alldels för – ironisk. Jaha, vad att göra?

TA