Ensam ung man söker titelöversättningar

Det är typiskt.


Väldigt typiskt till och med.

Här har man gått runt en period och inte klagat, ska jag inte skriva. Snarare, har undertecknad gått runt och efterlyst med ljus och lykta - flera översättningar av utländska filmtitlar.

Vad ser jag då utanför tunnelbanan en mörk höstmorgon?  En reklampelare lyser mot mig, Julia Roberts möter inte min blick. Men jag ser på henne. Hon ser ut som en reporter. Håret är uppsatt. Hon lägger en penna mot munnen. Hon har inte åldrats ett dugg sedan Pretty woman (1990), men det är ett annat ämne.  Nedanför Julia Roberts läser jag ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” (Eat pray life)…

Jaha. Där fick man. Äntligen en svensk titelöversättning. Men var det så här jag ville ha det?

Läste nyligen en träffande artikel av filmskribenten Fredrik Sahlin i månadsmagasinet VI, där han konstaterar att svenska filmtitlar av utländska filmer är på utdöende. Han jämför med 90-talets början, då det vimlade med ”Dödligt” i nästan varje titel av amerikanska mainstream filmer.

Tro mig, jag är inte någon reaktionär eller blå gul patriot eller så. Inte heller någon språkpolis. Men jag kan sakna variationen i språket, i bio annonserna. Läs bara: Ghost writer, Crazy heart, Inception, Wall Street 2, Nowhere boy, Kings of Persia osv.

Ingen dör ju av språklig variation , inte sant?
Aldrig förr har det gjorts så stor skillnad som nu på inhemsk och utländsk film. Titlarna som är av svenska språket, ja de är sannolikt nordiska produktioner, resten är amerikanskt eller dylikt. Givetvis ska man inte krysta fram översatta titlar bara för att. Men filmtitlar ska kittla, väcka intresse och framförallt få oss vilja se filmen. I vissa fall, ser jag ingen anledning att göra en insats, när filmen heter t ex Nothin hill (1999) eller titeln syftar på en specifik plats eller stad. Men nog fasen är det roligare att säga ”två biljetter till Sex, lögner och videoband än Sex lies and videotapes (1989).

Nog fasen är det roligare att säga i biokassan, ”två biljetter till Dödligt vapen (1987) än säg, två biljetter till Lethal weapon” (skulle nog uttalas, Let all vää pån på svengelska).

Det fattas bara att, snart när vi går på bio, så säger vi inte bio. Vi säger att vi ska på Cinema ikväll, och vi köper tickets istället för biljetter. Och jag vill ha two istället för två.

Historiskt är det också alltid kul med biotitlar, att titta tillbaka och se trender i språket, i titlar, det säger lite om vår samtid. Och jag kan beundra någons eller någras mödosama arbete med att skapa en spännande titel för en europeisk eller asiatisk film, eller amerikansk film för den delen.

Till sist, Darling är en ju en svensk film. Men bättre titel, hade den knappast kunnat få. Ibland är engelskan, dessvärre, något nödvändigt ont.
TA