Lite kärlek, lite humor och mycket klichéer

CEMETERY JUNCTION

Brittisk film från 2010 i regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant.

Medverkande: Christian Cooke, Felicity Jones, Matthew Goode,
Tom Hughes, Jack Doolan, Ralph Fiennes och Emily Watson m fl.

Speltid:  1 tim 35 min

DVD
Betyg: AT AT

Vi är bortskämda med tv-serierna The Office och Extras, intelligenta och komiska fullträffar av Gervais/Merchant.

Deras långsfilmdebut, bitvis självbiografiska Cemetery Junction är däremot en enda halvmesyr. En halvmesyr av humor och drama, en halvmesyr av nostalgisk tillbakablickande och på väg att bli vuxen- skildring.

Duon lyckas inte klä långfilmsformatet. Den här gången tar historien slut för tidigt, motsvarande 3 tv-serieavsnitt, vilket inte förmår hålla hela vägen för en långfilm…

Filmen skildrar tre grabbar i 20årsåldern och deras olika livsval i 70-talets England, i Cemetery Junction, en liten förort till Reading (Ricky Gervais hemstad). Freddy försöker slå igenom inom försäkringsbranschen, och Bruce sliter i stålverkstaden. Snork läser telegram på tågstationen. Lite kärlek, lite fräck humor och mycket klichéer. Här kommer ett urval:

Följ drömmarna. Gör uppror mot auktoriteter. Ta ingen skit. Kompisarna är det viktigaste i livet.

Gammal kärlek rostar aldrig. Företagspampar är elaka, giriga och egoister osv.

Ett av grundproblemen i Cemetery junction är valet av skådespelarna och dess trovärdighet. Både Tom Hughes och Christian Cooke ser ut som Dressman modeller. Grova ansiktsdrag och tandkräms leenden.

I en intervju med Phil De Semlyen i Empire (April 2010) förklarar Merchant att Hughes och Cooke var dem enda som passade rollerna. Alla andra som provspelade för rollerna var antingen lämpliga för kostymdrama eller en film om Londons undre kriminella värld. Sedan försvarar han sig med att citera Billy Wilder: ”Nobody wants to look at ugly people”.

Snork spelad av Jack Doolan, känns som en brittisk Jack Black kopia. Han hörs, gör bort sig mest och saknar social handlingskraft. Men han väcker nog ändå mest känslor hos publiken och det är väl en av få mål som Gervais lyckas uppfylla i den här filmen. Han själv är också med för övrigt och spelar Freddies pappa.  Men det känns mest som ”rutin”, och hela tiden ligger han på gränsen att ”stjäla” showen från huvudkaraktärerna.

Kvinnoporträttet av företagspampens (Ralph Finnes) dotter och Freddies ungdomskärlek Julie Kendrick (spelas av Felicity Jones) känns unken. Troligtvis ska Julie visa ” hur könsrollerna såg ut på 70-talet”, men jag är inte bombsäker. Hon sitter mest på sitt rum med trånande fotografdrömmer.



Cemetery Junction är en påfrestande snäll och lättsam film, och mest visar den på hur urless jag börjar bli på detta ständiga val av att skildra 70-talet på film. Det räcker inte med nostalgi för att legitimera epoken eller att bygga en film på. Delvis Boogie nights (1998), lider av exakt samma besvär som CJ, maskeradsymtomet. Båda filmerna visar upp frisyrer, kläder som man delvis småler åt i högst någon minut och sedan känns det mest som om, ja, maskerad, och en ganska trist och tillgjord sådan… Tidsandan förmås gå förlorad. Och inte minst den goda berättelsen.

Se istället: Diner (1982), Sista natten med gänget (1973) eller The Last pictureshow (1971)
TA