SKAJJFÅL

SKYFALL
Betyg AT AT AT AT at (4 1/2)
Längd 2,23 tim


"This is the end..." sjunger Adele i ledmotivet till den senaste och 23:e Bond-filmen, Skyfall. Och den traditionella förtext-filmen som rullar till låten är ovanligt mörk och ödesmättad. Är detta slutet för världens mest seglivade spion?
Utan att avslöja för mycket kan jag direkt säga, att nej så är det ju inte förstås. Men mycket har hänt sedan den förra filmen, Quantum of Solace (2008) och om det är något man kan säga om Skyfall så är det att den verkligen känns som en nystart och en nytändning. Och det är helt nödvändigt, tror jag, om Bond-franchisen ska kunna fortsätta ytterligare, tja, 50 år...

 

 Bond-skurk i överläge...

MI:6 är en organisation i kris. En hårddisk innehållande namn på alla västerländska agenter som opererar under-cover ute i världen är på drift och efter en bomb-attack mot den brittiske säkerhetstjänstens huvudkontor i London skickas James Bond åter ut på ett uppdrag, som först leder honom till Shanghai.
Men det är en trött och skadad Bond som vi får se denna gång. Sliten. Hårt pressad av en lika hårt pressad M, som på hemmaplan får försvara sig själv och organisationen från politiker och allmänheten efter läckan som satt en massa agenter i fara.

Det är en mörk tid. En annorlunda tid och James Bond mår inte bra. På kollisionskurs med M. Och en ny Q (Ben Whishaw) presenteras för honom. -Men det kan ju inte stämma, säger en förvånad Bond. -Du har ju fortfarande finnar!

Vi det här laget vet väl de flesta att Ola Rapace är med och han slåss mot Bond i två scener, varav den ena är den fantastiska prologen, en jakt genom Istanbul till fots, med bil, motorcykel och ovanpå ett framrusande tåg. En härligt adrenalinframkallande sekvens!

I övrigt är det faktiskt mer drama än action, trots att det finns ett par riktigt svettiga och makalöst skickligt icensatta scener som både känns väldigt mycket klassisk, gammaldags Bond men också ger signaler om att man vill vara med i action-racet gentemot Mission:Impossible- och Bourne-filmerna i kampen om biopublikens gunst.
Och den torra, brittiska humorn är intakt, även om Craig är något sämre på att leverera one-liners är både Connery, Moore och Brosnan.

Bondskurken då? Och brudarna?
Javier Bardem (No country for old men) är fullkomligt lysande som Raoul Silva, en figur som gått vilse bland samma "skuggor" som Bond och M verkar i och jag tänkte lite på Christopher Walkens Max Zorin i 1985 års Bond, Levande måltavla. Hårfärgen, uppsynen, skrattet, det där lite oförutsägbara galna. Bara första scenen med honom i Skyfall är värt en hel del!

Bondtjejerna då? Ja, där har vi den "goda", Naomi Harris, känd från Pirates of the caribbean och 28 dagar senare, som i början är Bonds fältassistent. Utan att säga för mycket kommer vi nog få se henne i flera Bond-filmer.

 Bérénice

Harris på röda mattan.

"Den onda" är den fram till nu okända franska modellen Bérénice Marlohe, hon spelar Sévérine, en sval, mörk skönhet med mörka ögon och rökandes med ett munstycke. Tyvärr är hennes medverkan lite kort (hon är en Bond-brud i min smak...) men rollen är tyvärr lite blek för att göra nåt större intryck.

Annars är det mycket slipat och välspelat (Ralph Fiennes är alltid en njutning) över hela linjen, som vanligt när det gäller brittisk produktion av det här slaget.

Skyfall är en rejäl vitamininjektion och utan att gå in på några detaljer en ganska annorlunda Bond på många sätt. "Circle of life" mumlar Daniel Craig vid nåt tillfälle. Ja, även i Bonds värld dör det gamla för att ge plats åt det nya.

Rapace in action mot Craig.

Snyggast fotad Bond av alla är nog detta också. Mycket tack vare regin av Sam Mendes (första gången en Bond-film görs av en Oscars-belönad regissör) och fotografen Roger Deakins, som är bröderna Coens hovfotograf och som även skjutit Revolutionary road (regi Sam Mendes).
Scenen i Shanghai i en skyskrapa är nästan magisk, så snygg och suggestiv är den.

Finalen är i mitt tycke helt makalös, men kan tänka mig att många kan tycka att det inte känns helt och hållet som en klassisk Bond. Men, hey, "it's a brave new world", som Bond säger i en av filmens nyckelscener.

Nostalgiskt sett är fortfarande Älskade spion och Ur dödlig synvinkel favoriterna för mig, men det är, som sagt, i ett nostalgiskt skimmer som man nog inte ska peta för mycket i.

Skyfall, i färskt minne, är inte bara Daniel Craigs bästa Bond-film. Den kan vara den bästa någonsin. Faktiskt. Så det är närmare en femma, dvs fullpott, än en fyra.

Göran.