De flesta som såg tv-serien Twin Peaks (1990-1991) när det begav sig delade nog en unik upplevelse. Flera skrämdes till vettet av bara skymten av en viss Killer-bob. Jag fruktade honom. Det ska erkännas och bekännas. Men han var inte den värsta.

Han var ingenting jämfört med Nadine (Wendy Robie).

Jag var tvungen att blunda eller ta till en kudde när hon var med i bild. Och det var i stort sett i varje avsnitt. Och två decennier senare har jag fortfarande ohyggligt svårt att slappna av när jag ser henne. Det är en skräckupplevelse....det är min skräckupplevelse.

Och jag vet, det är b och peka ut henne som jag gör. Och det är b att beskylla Nadine för saker och ting. Hennes karaktär är i grunden vänlig och har inget ont i sig.

Hon var den rödhåriga kvinnan som var tillsammans med bensinmacksägaren Ed (Everett McGill). Om ni minns? Så hamnade Nadine i koma. När hon vaknade upp efter flera kritiska dygn, då var hon stark som Hulken.

Hon bollade med tunga vikter och hon kunde lyfta skolans muskelberg tillika lagkapten. Det hör också till saken att Nadine var inte bara urstark efter koman. Hon fick också för sig att hon gick på high-school och var hejaklacksledare.
Vet att flera såg Nadine med någon slags komisk charm och manade till skratt.
Men jag skrattade aldrig. Det var något i hennes vilda obehärskade beteende som upprörde. Det var något i hennes ögonlapp som smärtade. Det var något med hennes piratöga som lockade till mer eller mindre panik.

Något år senare kom Wes Cravens skräckis, Ondskans hus/The people under the stairs (1991). Och vilka hade huvudrollerna? Wendy Robie (Nadine) och Everett McGill, spelar här ett par med psykopatisk läggning. Craven lär också sagt att han valde dem efter att ha sett dem i David Lynch tv-serie (www.imdb.com). Ett citat från Wendy Robie som jag finner på www.imdb.com om David Lynch och hennes karaktär Nadine gör nog sitt i sammanhanget: "David Lynch älskar krossad skönhet." TA