Måste erkänna att jag försöker undvika tv-serier. Vill inte engagera mig, hänga upp mig vid några karaktärer och bli beroende och vara som alla andra. Men det kanske är önsketänkande. Det vara bara några dygn sedan sedan jag fastnade för serien Glee (2009-).
Serien som handlar om omaka high school ungdomar som förenas i musik och dans i form av en musikklass. Det är en rullstolsbunden kille, en kille som är gay, en färgad kraftig tjej, en plugghäst, kaptenen i fotbollslaget, hejaklackstjejer etc.

Kanske kan man säga att det här är en sorts modernare variant av Fame (1982-1987) . Glee handlar ju inte bara om musik, utan mycket om relationer och är på det viset inte särskilt olik andra såpor. Men det som kanske är avvikande för serien är dess karaktärers val av uttryck. De sjunger precis som i musikaler för att uttrycka sig och förmedla känslor och budskap till andra. Till exempel i det avsnitt som inte gick mig helt förbi nu senast. Kaptenen i fotbollslaget Finn (spelades av Corey Monteith som tydligen dog i fjol i en överdos, 31 år gammal, www.imdb.com) väntar barn med sin flickvän, en högst oväntad och ofrivillig graviditet. Han sjunger Pretenders I´ll stand by you för det kommande barnet, i form av sång inför en skärm med ultraljud....
Det som gör mig mest knäsvag är något helt annat. Det är den kompetente läraren Will Schuester(Matthew Morrison, liknar faktiskt Justine Timberlake en aning) som försöker förklara för en av hans elever, Rachel (Lea Michele) att de kan inte inleda en kärleksaffär. Det är helt oacceptabelt. Han säger sedan till henne, att hon kommer träffa en man/kille som kommer gilla henne som hon är, och även gilla sidor hos henne som hon själv inte är nöjd med. TA