Två killar och en tjej

Tomas (Brasse Brännström), Anna (Pia Green) och Classe (Magnus Härenstam) är gamla studentkompisar från slutet av 60-talet. De gjorde sig kända på högskolan genom olika spex och revyer. När filmen börjar är det 80-tal. Trion återförenas av mest en slump utanför en operaföreställning. De är 40 + och är brända av livets alla spår. De är nyskilda och de har barn att försörja. Anna och Classe har nyligen också separerat...

Under en svensexa till en gammal kompis Fredrik (Lars Amble), får Tomas och Classe i uppgift att sätta ihop en revyföreställning till det kommande bröllopet. De får problem, inte bara kreativt. Tomas och Anna har en affär och det stör trions arbete....

Två killar och en tjej (1983), Lasse Hallströms fristående uppföljare till succéfilmen En kille och en tjej (1975) är bättre än sitt rykte. Den har påtagligt nostalgiska ådror i både dialog och i form och i handling. Huvudpersonerna var väl i linje med regissören och manusförfattarna själva (Härenstam/Brännström/Hallström). Inget fel i det. Föredettingar som försöker hitta nya grepp, möjligheter och livschanser. Men också som många av oss gör; vi går tillbaka till historien, tittar på gamla fotografier och minns tillbaka , eller hoppas att minnas tillbaka. Vad var det som hände då? Hur träffades vi? Vad hände sen? Och när man tänker efter; det är ju grundläggande frågor för en berättelse och för att tänka ut en fungerande dramaturgi.

Några scener , särskilt cykelscenen genom Stockholm och Slussen får mig och tänka på Vi som älskade varann så mycket (1974). Det känns som Hallström lånar från italienaren Ettore Scola, men som alla mästare gör, lyckas han gör något eget av det. Om det italienska är bombastiskt, allvarligt och temperamentsfullt slutar Hallströms scen i bara i krasch, och i en skrattsalva.

Vill man vara snobbig kan man ju ha anmärkningar på filmens helhet och manus. Men jag låter hellre bli. Jag tycker ändå detta är så begåvat så inne i norden. Och när Brasse Brännströms Tomas, trampar på sonens lego och utrrister: "Jävla lego!" så känner jag att jag älskar svensk film. Jag behöver bara då svensk film. Det gör mig hel.

 Två killar och en tjej är ju meta innan meta nådde Hollywood. Innan Spike Jonze och Kaufman och grabbarna ens började tänka dylika tankar. Classe och Tomas börjar ju fundera och läsa mycket kring Kärlek. Och det är filosofi och psykologi och intellektuell ansträngning som till slut genererar i humor. Det blir ju meta eftersom de är ju själva i något slags förhållande. Och kärleksfrågan blir också svaret på deras kreativa problem....TA