En Cannes-vinnare från 2001

Pianoläraren Erika (Isabella Huppert) är medelålders. Hon lever med sin mor. Ingen får överträffa dig, säger hon till dottern. Erika lägger glasbitar i en av sina elevers jackfickor. Eleven skadar sig djupt och kan inte medverka på Konserthuset. Erika får bli hennes ersättare.

Ishockeyspelaren och den musikaliska talangen Walter Klemmer (Benoit Magimel) uppvaktar Erika. Han provspelar sedan för att komma in på skolan där Erika jobbar. Hon är kall och kritisk mot Klemmer...
Han kommer dock in på skolan och får henne som lärare. De inleder en märklig förbindelse av sällan skådat slag....

Regissören Michael Hanekes film Pianisten (2001) bygger på Elfriede Jelineks roman har en fantastisk början. Händer på piano, bilder från Erika och hennes moders hem med dem två. Och pang! Förtexterna avlöser varandra...

Haneke vill helst inte diskutera sina filmer i större utsträckning. Han vill vi som åskådare är medskapare till filmen. Våra reaktioner på våld och elände i hans filmer är han intresserad av.

Isabella Hupperts karaktär Erika är fascinerande men väcker sällan något större engagemang och ens mina sympatier. Det mesta känns svalt. Svårt att bli berörd. Scenen då hon skär sig i underlivet är dock magstark, minst sagt. Det går inte att INTE reagera på det.

I början på filmen avslöjas Erikas arv (hennes far avled på mentalsjukhus) och hennes livssituation. Som vanligt så är det lättare att analysera andra än sig själv. Hon beskriver filosofen Adornos text om kompositören Robert Schumanns (som led av sinnessjukdom i slutskedet av livet) fantasi i C-dur. Erika:  "Han talar om skymning. Inte när hans huvud rensats på allt förnuft - men precis innan. Han vet att han håller på att mista förståndet men spjärnar emot. Fortfarande medveten om vad det betyder att förlora sig själv..."

När Erika talar om Schumanns ohälsa talar hon om sig själv. Hon är på väg mot avgrunden. Själslivet är dött, så även känslorna. Musiken hon själv spelar, säger sig älska , och lära ut väcker mest likgiltighet. Som lärare är hon krävande och hård men inte särskilt uppmuntrade. Efter jobbet går hon till närmaste porrfilmsbutik. Hon sätter sig i ett bås och förlorar sig i könsorgan och stönande och drar in doften från förbrukade toapapper från sopkorgen.

I hemmet skär hon sig  i underlivet. Hon skriver ett brev med sadomasochistiska fantasier till Walter. Han reagerar med förakt och sjukförklarar henne. Under deras sexakt gör hon honom illa. Han undrar varför hon vill det? Du mår dåligt, och då vill du att alla andra ska bli det också , utbrister han....

Pianisten kan men skall inte förväxlas med Roman Polanskis film från 2002 med liknande namn. Hanekes film väcker kanske inte känslor men klart åsikter. Liksom David Lynch och Lars Von Trier har han en egen stil och uttryck i sitt filmskapande. Vissa kommer hata filmen  och andra omfamna den. Behöver jag skriva att slutet är en smula kontroversiellt?

I Cannes 2001 belönades filmen Pianot för bästa skådespelerska (Huppert), bästa film och bästa skådespelare (Beonit magimel). TA