I en katolsk kyrka ,i 60-talets Bronx anklagas en omtyckt pastor, Fader flynn (Philip Seymour Hoffman) för att ha antastat en manlig och skolans enda svarta elev. Flynn pekas ut av en ung lärarinna, Miss James (Amy Adams). Men hon är inte säker om misstankarna är riktiga.

Fader Flynn hävdar att han är oskyldig och att han bryr sig om eleverna och står för öppenhet. Miss James  hamnar mitt emellan hans oskuld och den stränga rektorn Beauviers (Meryl Streep) orubbliga övertygelse. Rektorn Beauvier tror för fullt allvar att Flynn är skyldig som synden. Och hon har bestämt sig att gör allt hon bara  kan för och stoppa honom....

Det är inte ofta man ser något liknande längre. Tre olika generationers skådespelargenier samlas i en och samma film och resultatet kan inte annat utmynna i Enormt skådespeleri. Det är en uppvisning som är bortom den här världen.

Meryl Streep kom ju fram i slutet av 70-talet och har länge varit Hollywoods främsta och ledande kvinnliga skådespelare. Aldrig falnat, aldrig stannat i utveckling och peppar, peppar, verkar hon ännu lita på sin goda förmåga och går inte bort sig i b-filmer eller låter sig säljas billigt som flera av sina manliga generationskamrater (inte minst Robert De Niro). Hon kommer till och med undan med att sjunga Abba-låtar i Grekland (Mamma Mia).

Mormonfostrade Amy Adams var blott 4 år gammal när Streep gjorde succé i The Deer Hunter (1978). Hon har de senaste åren hyllats och gått från klarhet till klarhet. Hon glänser i Made of steel som Lois Lane, och hon har gjort en handfull fina porträtt bland annat i The fighter (2010), Her, Junebug (2005) och hon vann en Golden globe för bästa kvinnliga huvudroll i American Hustle så sent som tidigare i år. Jag föll för henne redan i Spielbergs helcharmiga Catch me if you can (2002).

Philip Seymour Hoffman behöver egentligen ingen närmare presentation. Han syntes i en liten roll i En kvinnas doft (1992) och gjorde livet surt för en viss Chris O Donnell i den filmen. Ingen kunde då gissa att denna doldis skulle långt senare tillhöra de allra största. Ingen kunde heller då ana att denna hånflinade blonda nemesis till präktige Chris o Donnell skulle lämna världen och lämna en hel Filmvärld och filmälskare i chocktillstånd 2014. När jag ser filmen Tvivel (2008) blir jag också varse om hur mycket jag saknar Philp Seymour Hoffman...det blöder i mitt hjärta...

Vill man vara elak när man talar eller skriver om filmen Tvivel , så kan man beskriva den som filmad teater. Men i det här fallet handlar det mest om något positivt. Dialogen står i centrum och den som söker varierade miljöer och avancerad bildberättande har nog inget här att hämta. Det är en stark historia , en historia om religion, oskuld, lögn, sanning och vad gör vi när vi inte längre tror på något vackert, vad gör vi då? Vi måste ju tro på något. Vi måste hitta mening i något. Även  om det handlar om det fula och det avskyvärda.
Tvivel är en film vars slut nog förvånar många. Slutet är kontroversiellt, eftersom det rymmer lösa trådar och uppmuntrar till diskussion om vad vi just har sett. Det är väldigt lätt att relatera till Miss James i filmen. Hon tvingas ju välja vad hon vill se, uppleva och tro om världen.

Amy Adams och John Patrick Shanley

Tvivel är regisserad och skriven av John Patrick Shanley, filmen bygger på hans Pulitzerprisade pjäs med samma namn. Shanley har tidigare skrivit Mångalen (1987), Joe och vulkanen (1990) och Alive (1993) (www.imdb.com). TA