Tänker på Lasse Hallström. Det är svårt att släppa hans 70-tal. 1975 satte han agendan för svenska romantiska komedier med sin långfilmsdebut En kille och en tjej. På 90-talet gjordes Herngrens/Holms Adam och Eva (1996), som faktiskt inte sköt så långt från målet. Och under 00-talet har Peter Magnussons  Sommaren med Göran varit ett gott försök. Man ser ju en viss förebild här så att säga.

I Hallströms film möter vi Brasse Brännströms (som skrev manus med Hallström) Lasse, en hypokondrisk lagd tidningsutdelare. Utbildad journalist men väljer festerna, tjejerna och kröken med polarna än att på allvar söka journalistjobb. Lena (Marianne Rudberg), en körsjungande IKEA expedit träffar han i en port under ett arbetspass. De blir kära och vi får följa deras första tid tillsammans, mellan glädje, sorg och tvivel.

Deras fullständiga sammanbrott och självrannsakan tar sig i form i Tunisien , vid en skådeplats som liknar ruiner från Romare-riket. Här leker Hallström med begreppet Livets teater. Men till skillnad mot andra regissörer och bildberättare, lyckas han ständigt växla elegant mellan humor och allvar.
Förstår att en filmmakaren förändras liksom människan gör i livet. Man kan inte göra samma filmer, man kan inte brinna för en och samma berättelse under en hel karriär. Det är bara så. I Lasse Hallströms fall och för en del andra, lyckades han få ur sig sina bästa alster i relativt tidigt skede i karriären (han var 29 år när han gjorde En kille och tjej och tio år senare kom Mitt liv som hund). Vilket är på både gott och ont.

Filmen En kille och en tjej sågs av närmare en miljon svenskar. Den visades också i Cannes. Under produktionsarbetet utbröt en smärre skandal. Filminstitutet Bengt Forslund erbjöd Hallström att göra långfilm. Men regissören hade svårt att komma i gång. Men plötsligt så kom ett synops författat av Hallström och pseudonymen Niklas Lundfors. Det visades sig att under pseudonymen dolde sig Bengt Forslund. Detta rimmade illa med hans maktposition och vilka han företrädde. Han skulle helt enkelt inte syssla med att skriva filmer. Det slutade med att Brasse Brännström och Hallström skrev ihop ett manus. Under inspelningen vilade arbetet för det mesta på ren improvisation (S.443 Tusen Svenska Klassiker, Gradvall/Nordström/Nordström & Rabe). TA