Stockholmstjejen Anneli (Izabella Scorupco) beger sig till Östersund för att återuppta kontakten med sin pappa (Stig Engström).  Sveket sitter djupt som ett sår i henne. Pappan lämnade henne när hon var liten flicka. När Anneli är på plats , har inte pappan tid och träffa henne. Hon träffar jämnåriga , 17-årige Jonny (Håkan Lindberg). De blir kära och det händer mer i Annelis liv på några dagar än vad de har gjort på flera år...

  Regissören Staffan Hildebrandt har ofta förlöjligats och hånats för sina filmer (G som Gemenskap och Stockholmsnatt). På många sätt är han ingen auteur eller förnyare av filmkonsten. Men han har ett samhälls- och ungdomspatos som få andra svenska filmskapare. Han känns lite som en filmens motsvarighet till Anders Carlberg. Givetvis har hans filmer daterats och upplevt ålderns tandvärk. Ingen kan älska som vi (1988) är inget undantag. Dialogen är ibland tämligen fånig och flera scener saknar tempo, skärpa och finess och man märker att filmberättandet har utvecklats en del på 25 år.

 

 

Filmen kom nästan samtidigt med P S Sista Sommaren och jämför man dessa med varandra är Hildebrandts film ett starkare kort. Izabella Scorupco visar redan i sin första filmroll att hon har star quality. Men det är Håkan Lindbergs Jonny som är filmens hjärta. Han blir symbolen för det lantliga  och idylliska Norrland. Hans gode lantis är charmig, stark och svag och en fighter. Han försöker tålmodigt vinna Annelis förtroende. Hon är öppen och de inleder en romans i hans lila mörka epa traktor längs Norrlands mörka skogar till tonerna av Graces magnifika soundtrack. Men när Annelis värld gungar. När förtvivlan och Faderns Svek upprepas faller även romansen med Jonny i skuggorna. Vem kan motstå Diskoteksscenerna och avsnittet då hon avfärdar honom och han väljer flaskan för dämpa smärtan och tonårshjärtats skrik? Inte jag i alla fall. TA