Ser om Ridley Scotts flerfaldigt Oscarbelönade storfilm Gladiator (2000). Till min stora besvikelse noterar jag att filmen var "större" och "bättre" i mitt huvud än i praktiken. Men också slås jag av det som mest gör ont. Filmens bäst före datum. Film kan hålla i (bäst fall) evigheter, men som här kan films underhållningsvärde försvinna efter några år. Detta vittnar också om film som slit och släng vara. Man gillar filmen bara under en bestämd period, sedan kommer något "nyare" , något "häftigare".... och filmen som man först älskade faller i glömska. Börja tappa värde och mening...
Det gör att film inte skiljer sig särskilt mycket ifrån säg konsumtion i största allmänhet, och säg Mode eller Popmusik. En dag försvinner dess attraktionskraft och magi...kan man återvinna den?

Alldeles för Länge har jag sett Gladiator ligga bland rea-lådorna i mitt kvarters ICA-butik. "59 kronor för 1 DVD och 2 DVD för 99" läser jag på klistermärket som täcker en mindre del av omslaget. Omslaget som pryder Russell Crowe i  strid. Han ser vild ut, har öppen mun och reser svärdet  i högsta hugg och i andra handen håller han hårt i skölden...
Behöver jag skriva att det glänser av guldgul färg i bakgrunden av Russell Crowe?
Jag har hållit i den DVD:n....
men kommit på mig själv... "Just det, jag skulle ju köpa Avocado...".  Sedan har jag lagt tillbaka filmen i rea-lådorna och gått raka vägen mot grönsakssavdelningen...

När filmen kom för 13 år sedan , var jag enormt förtjust. Jag gillade Russell Crowe (vann Oscar för Bästa Manliga huvudroll, han är fantastisk i Man of steel m.fl.) som tystlåten hjälte. Det gör jag fortfarande. Det står klart att Gladiator fullbordade honom som klassisk hjälte. Han befäste sedan positionen med filmer som Robin Hood (2010), Master of commander (2003), American Gangster (2007) och Proof of Life (2000). Han blev en 00-talets Steve McQueen.

Crowe är den stora behållningen i Gladiator. Hans lågmäldhet blir en fin kontrast till filmens monumentala miljöer och musik.

Actionscenerna var storslagna liksom de maffiga miljöerna och kulisserna. Det historiska räckte nästan för sig. Rollbesättningen av Joquin Phoniex (knep Oscar för Bästa manlig biroll)  och danska skönheten Connie Nielsen imponerade. Nu 13 år senare vill jag nästan stänga av efter en halvtimme. Jag får nog av kläderna, men framförallt blir jag uttråkad, och jag får ingen feeling.

Phoniex är inte så övertygande i rollen som jag har upplevt honom vara i mitt huvud. Det känns framförallt som en film som aldrig blir annat än "spelad teater" och om man vill vara riktigt elak; "vill leka Spartacus"...

Man kan konstatera att Gladiator var nyskapande när den kom, tack vare 90-talet och 00-talets tekniska utveckling. Aldrig förr har Romare-riket och Colosseum kunna byggts upp så autentiskt som i Gladiator tidigare i filmhistorien. Det råder ingen tvekan om att det är en mycket välgjord film. Det förstod Oscars-juryn som också belönade filmen inte bara för Bästa film utan också för Bästa effekter. Snabbt fick den flera "kopior" som t ex Troja (2004) och B-tv-serier i liknande miljöer (Rome)....Konceptet användes flitigt och kanske till och med "för flitigt" och nu önskar jag genren får en jättelång och välbehövlig semester...eller att jag kan se om Gladiator med nöje - igen. TA