Måste erkänna att jag fascineras av dokumentärfilmaren Tom Alandhs artikel i DN (2013-09-16) "En hygglig människa svärtats". Ämnet är intressant, hur långt får man gå i den poetiska friheten. Alandh skriver om bioaktuella filmen Monica Z som skildrar folkkära sångerskans liv. I filmen ska tydligen hennes far (spelad av Kjell Bergqvist) framstå som en mer eller mindre skitstövel.
Alandh träffade hennes pappa vid flera tillfällen och lärde känna honom. Porträttet av Bengt Nilsson i filmen stämmer inte med verkligheten menar Alandh. Han minns honom som en man som var lätt att tycka om, musikalisk, fantasifull, och han bjöd på skratt. Monica Zetterlund hade ärvt mycket av sin fars egenskaper.
Alandh frågar sig i artikeln hur långt får man gå? Hur mycket får man ta bort av en människas egenskaper för att den filmiska dramaturgin ska fungerar bättre? Har man i huvudtaget rätt att göra det?
Han noterar också hur tyst det är när en arbetare framställs på detta sätt. Han jämför med filmen Call girl (2012), och den debatt som sedan följde, om hur Palme skildras i filmen.
Till och börja med kommer alltid biografiska filmer om en historisk person eller skede alltid vara kontroversiell. Vilken verklighet eller historiesyn är rätt? Oliver Stone har fått en del skäll när han "skrivit" filmhistoria om The Doors (1990) och Kennedymordet i JFK (1991). Jan Troell var också ute på djupt vatten (enligt kritikerna) när han skildrade Åmselemördaren i Il Capitano (1991). Han berättade sedan att hans film var ett komplement till den bristande onyanserade nyhetsrapporteringen.
 |
| Till vänster: Kurt Russell i Elvis (1979) till höger: Jonathan Rhys Myers i the King (2005) |
När man som filmskapare gör biografiska filmer av verkliga personer, blir det ju knepigt om man ska börja fiktivisera deras liv. Biopubliken tror jag går in med förväntningarna att filmen ska skildra personen så autentiskt som möjligt. Filmens bild av personen kan därför bli avgörande och förödande.Stor risk löper också filmmakaren att han/hon kränker och sårar personens anhöriga.
Biografiska filmer (biopic) är ju filmens motsvarighet till böckernas självbiografier eller memoarer. Genren lockar en annan typ av läsare, läsare som hellre lockas av historia och verkligheten än fiktionen och skönlitteraturen. Dessa finns även bland biobesökarna.
Om man nu vill göra en mer udda film om en verkliga person, då kanske Todd Haynes film om Dylan Im not there (2007) kan vara värd att studera. TA
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar