I Seven (1995) jagar poliserna Somerset (Morgan Freeman) och hans efterträdare Mills (Brad Pitt) en mördare som begår mord inspirerad av de sju dödssynderna: högmod, girighet, vrede, avund, lättja, begär och frosseri.

Regissören David Finchers Seven är kanske hans bästa film efter fenomenala Fight club (1999) och förtjänas tillskrivas "en  klassiker". Det är en ovanlig polisfilm. I den meningen att polisyrket framställs sällan så ensidigt, så trist, så fruktansvärt mörkt och så eländigt som just här. Filmens början är enastående. Kommissarie Somerset avslutar frukosten och häller ut morgonkaffet. Han klär på sig. Det är stilla, det är tyst. Ensamt. Vi ser hans ryggtavla. Han har ett schackbräde framme. Kavajen ligger nystruken på sängen. Bilderna efter befinner han sig på jobbet, på helvetet på jorden, på en mordplats och studerar spår efter gärningsmannen/männen.

Han noterar fotografier på den drabbade familjen. Han frågar en kollega om barnet fick se mordet på sin far. Kollegan svarar föraktfullt "Vad är det för jävla fråga?" och fortsätter förklara att "det ska bli skönt att slippa Somerseths dumma frågor". Somerset närmare sig pension. Denna scen visar en väsentlig del av filmen Seven. Somerset bryr sig och tar illa vid av det mörka, och det bestialiska makterna. Kollegorna känner ingen medkänsla eller empati. "Om barnen fick se mordet? Det spelar väl ingen roll, han är död, vem bryr sig? Hans fru mördade honom, resten skiter vi i"säger kollegan till honom.

I en alltmer brutal och hänsynslös värld , har likgiltighet blivit en dygd, tänker Somerset. Hans chefer säger att utvecklingen har alltid varit densamma. Brotten och gärningsmännen har alltid gjort helvetiska saker. Inget nytt. Och det har inte blivit värre. Men tänk om vi, omgivningen, omvärlden har på något sätt trubbats av? Tänk om vi har slutat bryr oss? 

Det är en av kärnfrågorna i filmen Seven. Det är också vad mördaren John Doe syftar med sitt "verk" som han kallar det. Han vill få människor att vakna. Som han säger i bilen med Mills och Somerset, "för att vinna uppmärksamhet idag, måste man dänga till ordentligt" och "I varje gatuhörn finns en syndare"...

Seven blir på så sätt inte bara ännu en välgjord amerikansk konventionell thriller med psykopatjakt och omaka poliser. Det blir en unik film med realism, filosofiska frågor och samhällskritik. Och filmen blir lika oförutsägbar som John Doe. Det är intelligent, chockerande och skrämmande på en och samma gång. Lika mycket som filmen handlar om jakten på mördaren, och hur han tänker och vad  som driver honom, blir det en film om Världsbilden mellan poliserna Mills och Somerset. Och det blir en fråga för publiken, Vem väljer du att vara?
 
Det är också speciellt att se Brad Pitt i filmen. 1995, hade han visserligen gjort sig ett namn (Thelma & Louise, Där floden flyter fram, Kalifornia, True Romance, En vampyrs bekännelser, Höstlegender) men knappast någon världsstjärna. Men det vilar fortfarande något ungt och oförstört över honom här. Hans roll Mills ska ju vara kontrast mot Somerset. Kort stubin, Svart och vit-tänkare, kaxig, stolt, ung, impulsiv, aggressiv och pojkaktig. Pitt spelar honom föredömligt. Och jag minns när jag ser honom här igen, att dåtida jämförelser med honom och en ung Robert Redford inte helt kan avfärdas.

Hans gravida hustru Tracy (Gwyneth Paltrow) är olik honom.  Som den f d mellanstadielärare, hon är, avskyr hon våldet, hatar staden (namnlös i filmen och känns nära besläktat med miljön i Blade runner) de lever i, tvivlar och funderar. Hon söker sig till hans kollega Somerset för stöd och samtal.
 Staden blir symbol för Världen. Frågan blir: Ska hon verkligen föda ett barn till den här grymma och cyniska världen (staden)?

I DVD-utgåvans extramaterial finner vi ljudspår från Fincher, Pitt och Freeman. Pitt lär ha haft det kämpigt i slutscenerna för att få till rätt tonläge , då  han "exploderar" av vrede och sorg. Han berättar att han var inspirerad av Sean Penns insats i At Close range (1985). Han försökte leva sig in i karaktärens utsatthet och att Livet aldrig skulle bli som förut. Pitt är stolt över filmen : - Det är så nära jag har kommit att göra en perfekt film.

Inte lika nöjd är Morgan Freeman. Han är missnöjd med scenen då (han) Somerset öppnar kartongen. Han erkänner att han lyckades aldrig "hitta platsen", och syftar då på känsloläget/reaktionen. Han tror att många som såg filmen var också besvikna över slutet. Det blev "mun till mun-metoden", ryktet av ett "dåligt slut" spred sig och storpubliken uteblev. Fincher ogillar Hemingway-citatet i slutet av filmen. "Det är som att slå in en öppen dörr" säger han. TA