Samiskt om att bryta sig fri

SAMEBLOD
Sverige, 2017
Drama
Biopremiär 3 mars
Manus & Regi: Amanda Kernell
Medverkande: Lene Cecilia Sparrok, Mia Sparrok, Hanna Alström, Katarina Blind, Julius Fleischanderl, Olle Sarri, Maj-Doris Rimpi m fl.
Från 11 år, längd 1 timme 50 min
AT AT AT AT AT

Det är tidigt 30-tal och Elle Marja, 14 år, och hennes lillasyster Njenna går på en särskild samisk skola därför att staten inte vill blanda raser och man menar att risken är stor att samerna dör ut om de går i vanliga skolor. De skulle inte klara det, för, som lärarinnan (Hanna Alström) säger till Elle Marja, deras hjärnor inte är som andras och det är för deras egen skull som de inte blandas med andra. Men samtidigt blir de berövade sitt språk, piskrappen viner över fingrarna när de pratar sydsamiska i klassrummet.

Tidigt känner Elle Marja att hon vill bort, hon vill bli lärarinna och utbilda sig i Uppsala och bli svensk. Men förståelsen är noll och intet, varken bland hennes egna eller hos fröken och när de får besök av ett team rasbiloger som mäter deras skallar och tvingar de klä av sig nakna för att fotas, så är förnedringen stor, men Elle Marja känner bara ännu starkare att hon måste därifrån för att bli "normal" och "svensk".

Hon förstår att hon måste anpassa sig och vill göra allt i sin makt för att bryta sig loss från sin sameidentitet. Hon stjäl lärarinnans klänning och hamnar på en dans i byn där hon möter en lumparkille, Niklas, som bor i Uppsala och kemi uppstår. Men Elle Marja, som säger till Niklas att hon heter Christina, samma namn som hennes fröken, blir ertappad av hennes lillasyster som tagit med en kvinna från skolan och hon tvingas tillbaka inför blickarna på alla på dansen.

Det finns en fantastisk scen när Elle Marja, innan hon går till dansen, går ner till ett vattendrag och försöker gnugga bort sin lukt från armar, ben och ansikte. Hon tycker hon luktar same.

När hon nekas av sin fröken att få ett intyg för att plugga vidare så lämnar Elle Marja allt och hoppar på ett tåg mot Uppsala för att söka upp Niklas. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig...

SAMEBLOD är ett fascinerande porträtt av en tid i svensk historia som vi borde skämmas över. Tyvärr är filmens budskap fortfarande aktuellt och det känns läskigt och obehagligt att det forskades om rasbiologi i vårt land så sent som i början av 30-talet.

Filmens främsta förtjänst är att Kernell, själv av sameursprung, inte gör en entydigt positiv film om samekulturen eller att hon vill vara politiskt korrekt med att skriva oss på näsan. Nej, det starka här är att skildra de begränsningar en människa har att kunna förändra sitt liv, att bryta sig loss från den identitet som man föds in i och som begränsar en på alla möjliga sätt. Förminskar en, nedvärderar en. Förtrycker en.
Och att skildra hur en same försöker bryta sig loss från sin värld, att till varje pris vilja bli någon annan, något annat, men att motståndet är så starkt, kräver sin kvinna. Har svårt att se någon annan kunna göra en sådan här film, än just Kernell som vet vad hon gör och var hon kommer ifrån.

De inledande scenerna, i nutid, är starka men också förbryllande, men, som det visar sig, genialt gjorda då man senare får förklaringar på det hela.
SAMEBLOD är en poetisk, stark, vacker och oerhört välspelande film där amatörerna Sparrok och Maj-Doris Rimpi (Ella Marja som gammal) imponerar, speciellt Lene Cecilia Sparrok är magisk.

Fotot är underskönt och musiken av Kristian Eidnes Andersen skapar en suggestiv och andemäktig känsla som bidrar till en stark, suggestiv och nästan magisk realistisk helhet.

Med SAMEBLOD har Amanda Kernell gjort en av de bästa svenska filmerna på år och dagar. Kan vara den bästa debuten sedan Lukas Moodyssons Fucking Åmål.
Att kombinera en mörk och skamtyngd period i vår historia med ett oerhört starkt coming of age porträtt med en klassisk bryta-sig-fri-story i en så poetiskt vacker film är ingen liten bedrift.

GS.