I Sofia Coppolas värld blommar skådespelarna

BIO:

De Bedragna , amerikansk film i regi och manus av Sofia Coppola
Medverkande: Nicole Kidman, Colin Farrell, Kirsten Dunst och
Elle Fanning m fl.
Speltid: 93 minuter
Betyg: 4/5

För första gången i Sofia Coppolas karriär som regissör har hon fått utstå en hel del kritik för sin senaste film De bedragna. Lite ironiskt så vann hon samtidigt pris för "Bästa regissör" under årets Cannes-festival. Det råder alltså delade meningar , med andra ord, om filmen De bedragna.

Filmen bygger på Thomas Cullinans roman och är en nyinspelning av Don Siegels film  The beguiled (1971) med Clint Eastwood i huvudrollen som sönderskjuten korpral under amerikanska inbördeskriget.

Den skadade soldaten spelas av Colin Farrell i Sofia Coppolas uppdatering. Han är av irländsk härkomst, legosoldat och heter McBurney. Han har stridit för Nordstaterna och kallas för "yankee". Unga flickan Amy (Oona Laurence) hittar honom blodig och livlös under sin svampjakt i skogen. I dessa ödemarker hörs bara fågelkvitter och en strimma sol ligger som en skåra och agerar ständig bakomliggande kuliss. Amy hjälper honom och för honom bort till en flickskola i Virginia. 

Tillsammans med lärarinnan Miss Martha (Nicole Kidman) räddar de livet på honom...
McBurney är i "fiendeland" och omgiven av unga sydstatskvinnor. Men han lovas av Miss Martha att få stanna kvar fram tills hans knä har läkt färdigt. Hans vistelse väcker känslor och leder till osämja bland flickorna.....

De Bedragna är på flera sätt en ganska typisk Sofia Coppola film; här finns det suggestiva och distanserande berättandet och här finns det långsamma och eftertänksamma tempot  och här finns känslan för detaljer (en av flickorna visslar på Love me tender) och det omsorgsfulla fotot (spana in träden!). Det är svårt att inte tänka på hennes debutfilm Virgin sucicides (1998) och Peter Weirs Picnic at hanging rock (1975) när vi ser unga flickor , oskuldsfulla i sina vita klänningar i en alienerad och isolerad miljö.

Vi möts av liknande storslagenhet som präglar hennes film Maria Antoinette (2006) och även här ser vi Kirsten Dunst stoltsera i klänningar gjorda av muslintyg och delta i fransk undervisning. Dunst spelar Edwina, Miss Marthas "högra hand", en lärarassistent , som blir förälskad i McBurney.

I en av filmens starkaste scener ser vi hur han förför henne genom att be henne uttrycka sin allra största längtan. Det är en enkel scen , men här finns mycket känsla och det känns genuint och kemin går inte och ta miste på mellan två omaka människor som tycks vara "malplacerade" och finner tröst i varandra. Vi ser ännu en referens till en tidigare film av Sofia Coppola, nämligen hennes genombrottsfilm från 2003, Lost in translation.  Så, står hennes film De bedragna på egna ben eller är den bara en enda stor referens till Coppolas tidigare filmer?

Visst är det en film som står på egna ben , skulle jag säga. Högst fascinerad av persongalleriet och följer med spänning det psykologiska spelet som förekommer i skolans byggnad bland samtliga inblandade. Vi kanske har sett liknande historier förut, ni vet, berättelser där en främling dyker upp och förändrar "det lilla samhället". Men i Sofia Coppolas händer, blir det något märkvärdigt. Det blir en värld för sig - en bortom sfär att sluka upp sig i. Hon är djärv i sitt filmskapande. Hon undviker schablonmässiga fällor och hon tycks vägra att låta inordna sig en storfilms mall för och behaga den breda massan. Detta liknar ett laddat kammarspel och skådespelarna får verkligen blomma. Hennes kvinnliga karaktärer är alltid i förgrunden och karismatiska.

Nicole Kidman är magnifik i rollen som den kyliga lärarinnan Miss Martha. Skolan präglas av hennes religiösa värderingar och bönestunder, men vem är det man ber till och vad är dessa böner värda i slutändan, i skarpt läge , så att säga? 

Filmen ska utspela sig under det amerikanska inbördeskriget. Jag leker med tanken på ett "köns-krig" än ett inbördeskrig. Här ser vi en mystisk och nedsatt fysisk man. Iklädd fiendekläder, befinner han sig i "fiendeland", åtminstone utifrån hans perspektiv. Han tas om hand av kvinnor, kvinnor som levt likt nunnor i obestämd tid. Mannen ses som exotisk och kvinnorna objektifierar honom. Han åtrår dem likt en kvinna skulle kunna åtrå män. Mannen spelar på sin fysik, sitt leende, charm och artighet. Samtidigt är han begränsad och beroende av kvinnornas tillsyn. Han är , skulle man kunna säga i "deras händer". Mannen är "fången" i kvinnornas värld som i sig är fångna av ensamhet och slutenhet. Efter flirtande och romantiska uttryck vinner han den enas hjärta, den andras och tredjes sexuella frustration och begär. Han blir "Ormen i Paradiset" och med tiden blir det "inbördeskrig" mellan kvinnorna. Lusten håller på och förgöra dem och får dem och bedra varandra - för vad? När de sedan börjar vakna och inse vart det barkar - när mannen blivit ett djur och alltmer hotfull, vad finns kvar och göra? Systerskapet kallar.....

Favoriten Elle Fanning (som spelade huvudrollen i Sofia Coppolas bästa film, enligt mig, Somewhere från 2010) visar ännu en gång vilket potential hon har i sitt skådespeleri.  Hon spelar här en osedd, kärlekstörstande och rebellisk flicka som sover bort sina franska studier. Tristessen finner hon ingen hejd på....Colin Farrells soldat verkar till en början, bli hennes frälsning.....

Det tål och tvistas om vad Sofia Coppola vill med sin film, men det är på ett bra sätt. Jag kan tycka att kritiken mot hennes film är orättvis. Flera tycks ogilla att hon utelämnat helt slaveriet och afroamerikaners dåvarande liv i sammanhanget. Med alla respekt för det.
Kritiken har uppkommit då man jämfört Coppolas film med originalfilmen av Siegel (i den figurera tydligen afroamerikanska karaktärer). Å andra sidan tycker jag att Sofia Coppola har gett svar på tal: slaveriet och förtrycket mot afroamerikanerna är för viktigt för och bara skildras som "ett sidospår". TA